Flykt och fångenskap

 Kaffe och mobiltelefoner

Min barndom bestod av, i mitt tycke, oproportionerligt långa perioder av väntan på att mina föräldrar skulle dricka upp sitt kaffe hos diverse bekanta och äldre släktingar, så att vi kunde gå vidare med våra liv. Vi bodde på landet och varje gång vi var inne i stan för att handla skulle det drickas kaffe i evigheter hos farmor och farfar och mormor. När jag någon gång föreslog att man kunde hoppa över det tidskrävande kaffedrickandet, säga hej till den äldre generationen ändå, men kortare, och sedan susa hem till hägrande leksaker, böcker eller teveprogram, tittade man på mig med ett lite roat leende som om man hade att göra med... ett barn. Vilket man förvisso hade. 

Hela dygnet kretsade kring de bestämda, mycket bestämda, klockslag då den heliga kaffedrycken skulle intas. Allting anpassades efter detta. Mina föräldrar var veritabla narkomaner som helt styrdes av sitt koffeinberoende. Kaffet hade dem helt i sitt våld. Ansåg jag. 

Själv skulle jag aldrig låta mig förslavas av koffeinet på det här sättet. 

35 år senare går jag och hela världen omkring och håller oss krampaktigt i en platt liten manick som innehåller telefon, kamera och något som heter internet.  Det är som om vi tror att vi ska kopplas ner och stendö om vi släpper den där apparaten med grepp och blick en sekund. Att det kan innebära att vi  råkar kliva ut över ett stup eller framför en långtradare på kuppen, det är en risk vi får ta. 

Jag har de senare åren fått inse att jag har svårt att sitta i lugn och ro och läsa eller se ett tv-program utan att famla efter den där jäkla apparaten var tionde minut. Vad är det egentligen jag söker i den? 

Vad är det vi söker? Vad är det vi flyr ifrån, eller till när vi blippar i våra telefoner? För att det är någon form av flykt är jag säker på. 

Jag är inte särskilt internet-fientlig. Jag har internet och de sociala medierna att tacka för många nya och återfunna vänner och möjligheten att realisera många roliga projekt. Men vad är det med den här plötsliga rastlösheten? Varför måste jag släppa sådant som jag egentligen tycker om att göra för att läsa Facebook-inlägg som jag redan läst flera gånger? Vad är det jag söker?  Och vad är det jag inte hittar? För rastlösheten är ju kvar. Snart är jag där och bläddrar bland inläggen igen. Trots att jag vet.

Hade man sagt till mig, när jag leddes ihjäl i min mormors vardagsrum medan de vuxna sörplade kaffe med glasartad blick, att en dag skulle min telefon ha mig helt i sitt våld hade jag fnyst föraktfullt och sagt att på det sättet skulle jag aldrig låta mig förslavas.