Skrivboksfetischism och sorgearbete

Plötsligt finns det ord igen, gud ske pris. Om döden och om pappa. 

När det finns ord kan man plötsligt greppa och hantera allt det där obegripliga och ohanterbara som världen, livet och döden verkligen är. Man kan ta det till fånga och tämja så att man kan stå ut med det. Och därmed förminska det, det är ju oundvikligt. Världsalltet låter sig inte infångas med 28 bokstäver. Men den här insikten om hur storslagen tillvaron är, den går bara att leva med i korta stunder. Man blir så outsägligt trött av att gå runt och känna det hela tiden. Och ju mer man funderar på hur underligt det här med döden är ju underligare blir det. För att inte tala om livet. Är det inte helt otroligt underligt detta att vi finns? 

Om några av de där nya orden kommer att publiceras här, det låter jag vara osagt. Än så länge virkar jag ändlösa meningar med min oläsliga skrivstil i min anteckningsbok som jag hittills mest tittat på. Det har ändå varit tröstegivande eftersom jag tycker att den är så vacker; blomrevor i guld på svart lackbotten. Långa stunder har jag bara suttit och tittat och njutit av utanverken. Hållit i den och känt på strukturen i guldslingorna. 

Så länge jag kan minnas har jag haft ett närmast fetischistiskt förhållande till kontorsmaterial av allehanda slag. Nu går jag väl igång mer på anteckningsböcker av ovan nämnda karaktär än en tejprulle, men jag skulle aldrig säga nej till en rulle tejp heller. Det är något med möjligheterna som ligger dolda i den här typen av föremål, allt man kan göra med dem. 

På kvällen efter min pappas begravning tröstköpte jag en PD James-ljudbok och två onödigt dyra anteckningsböcker med pärmar i William Morris-mönster på nätet. Pappa är väl lika död för det men det finns lika många sätt att hantera sorg som det finns sörjande.