Har vi forslat tiden över mörka vågberg nu?

Förra året vid den här tiden gick jag längst strandpromenaden i min barndoms stad och läste på tavlorna med dikter av Folke Dahlberg. Jag var mitt i den värsta ångestfasen för coronapandemin och fastnade för raden hur ska vi forsla tiden över mörka vågberg.

Det kändes som om det var precis det vi höll på med, ta oss över det mörka vågberget, vänta ut hela pandemiskiten. 

Jag har varit i så många faser när det gäller den här pandemin, från att tycka att det var en överdriven hysteri då i början av mars förra året, till veritabel dödsångest. Så blev vi sjuka till slut och då blev jag fullständigt lugn. Inte någon av de 13 dagar jag låg sjuk i Covid 19 trodde jag att vi skulle dö. Och sedan, när vi bevisligen inte dött var känslan av att vara odödlig oerhört stark. Nu hade tiden forslats över det mörka vågberget och bundits på avstånd. Det var närmast märkligt hur snabbt det gick att skaka av sig den där dödsångesten. Även om jag fortfarande irriterar mig på folk som inte har vett att hålla avstånd.

Nu är jag dessutom färdigvaccinerad och odödligare än någonsin. Om det nu går att komparera. När det gäller vaccinationen har jag också varit i olika faser. Till en början tänkte jag aldrig tillåta att man sprutade i mig något preparat som man stressat fram på det där viset. När det sedan väl var dags var det självklart att jag skulle vaccinera mig. För mig själv och för mina medmänniskor. Och jag är imponerad över hur välorganiserat och smidigt vaccineringen sköttes här i min stad. 

Den här sommaren har jag också gått strandpromenaden i min barndoms stad men nu har man plockat bort tavlorna med Folke Dahlbergs dikter, av någon outgrundlig anledning. Har vi forslat färdigt tiden över mörka vågberg nu?