Lite och långsamt

Eftersom jag numera, eller just nu, bara läser i kortare stötar borde väl veckans dikt, eller kanske månadens  vara den här av Bruno K Öijer

Vårdarna

ger dig vatten 

lite åt gången

I cell nummer 7 

stickar du havet

Den påminner mig om att man kan förverkliga stora visioner även med små medel. Ta till vara dina ransoner, även om de är små. Rätt hanterade kan det en dag sluta med att du har stickat havet. Till exempel: Sluta inte att skriva bara för att du inte har outsinligt med tid till ditt förfogande. De flesta av oss har inte det. Skriv på det stunder du har. Det kan sluta med att det blir ett hav, eller en bok.

I korta stötar läser jag mig just nu igenom Stina Wollters konstbok, Kring denna konst:

"Att konst alltid kommer att vara en uppmaning att sakta ner i en värld som rusar. Att konsten inte är något man kan springa igenom, eller konsumera utan att aktivera sig själv. 'Fråga inte vad, utan hur' , är något jag ofta upprepar. Bortom svaret - och viktigare än svaret - på frågan 'Vad är det här?' finns 'Hur känns det här?' Den öppna frågan öppnar för rörelsen in, in till mötet med en del av en själv som kanske bara vaknar för att man ställt frågan inför det där verket som man reagerade på."

Det är ju detta man har konsten till, tänker jag (och i konsten inräknar jag all konst; bildkonst, litteratur och musik) att få oss att sakta ned i en värld som rusar, så till den grad att man riktigt kan få syn på den där världen med alla sina mirakler och bråddjup. Och att väcka oss att reflektera kring den. Konsten är liksom livet upphöjt till 1000, eller som ett koncentrat av livet. Den får oss att inse det viktiga med/i livet. Det kanske låter lite högtravande, men det kan inte hjälpas. 

Det är därför det är så viktigt att du skriver de må hända korta stunder du har. Eller målar, eller knådar lergubbar eller vad det nu kan vara just du vill göra. 

Stickar havet