Fabio i förändringens tid

"Det verkar som om Fabio har flyttat ut." säger jag till P och spanar bekymrat över balkongräcket. 

Fabio är en arkitekt som bor i huset på andra sidan vår gata i Palma. Han är någonstans i dryga 50-årsåldern, går ofta klädd i vitt med det blanksvarta håret hopsnört i en knut i nacken. Vi brukar alltid se honom sprätta omkring på sin takterrass eller på gata på väg mot något viktigt möte. Men ännu har vi inte sett honom.

"Ja,  ingen kan väl bo i det där huset nu, det är ju en byggarbetsplats. "

"Mm, men det är ju hans hus, och han är väl inte den som flyttar på sig direkt."

Det är verkligen en byggarbetsplats. Mitt största nöje på morgnarna är att följa lyftkranarans vinande väg över himlen när de levererar cementtråg kors och tvärs till de olika byggena. Det byggs och rustas överallt i vår del av Palma. Det är spännande. Men att mitt älskade Tropical har bytt ägare och delar av inredningen från 60-talet är utriven är som en spark i magen.  Aldrig mer ska den magre servitören lägga sin hand på min arm och fråga hur jag mår. Det är värre än att Fabio är borta. 

Hans hus är i det närmaste helt utblåst, så när som på Fabios våning högst upp. Men under honom nästan svävar våningsplanen i luften på bara några enstaka stöttepelare.  Nej, det går väl inte att bo här. Just nu. 

Men de andra gubbarna är kvar: Hundmannen, Implantatmannen och Fjällaren. Fjällaren är en medelålders man som framlever sina dagar på olika kaféer tillsammans med sin hund. Något annat arbete verkar han inte ha. Jag skulle kunna tänka mig att ha det likadant. Rullatormannen, som jag oroat mig för under pandemin har till och med kastat sin rullator och återtagit sin vackert snidade käpp. Men Den Värdige Skrothandlaren har jag inte sett på flera år. Det kan bara betyda att han är död. Han var inte en sådan som lämnade det här kvarteret frivilligt inte. Det var liksom hans kvarter.

Inte för att jag vet vad Den Värdige Skrothandlaren tänkte och tyckte om något.  Jag vet faktiskt inte om Fabio är arkitekt heller.  Eller äger huset på andra sidan gatan. Sanningen att säga vet jag inte ens om han heter Fabio, det har jag ju också hittat på. Men  jag har hittat på det med sådan kraft att om jag någon gång, mot förmodan, skulle presenteras för Fabio och man skulle påstå att han hette Manolo skulle jag inte tro det.

Och så en eftermiddag står han där på takterrassen, vita shorts och linne och håret i en slarvig knut mitt uppe på huvudet mitt bland lyftkranar och slipdamm. Jag visste väl det, Fabio är inte den som flyttar på sig hur som helst.