I ballong med min bucket list

Eftersom jag fått nya glasögon och kan läsa igen har jag kastat mig över julklappsboken Provflygningarna av Carl-Johan Svensson. Den handlar om de nio flygningar som Salomon August Andrée gjorde med ballongen Svea innan han gav sig iväg till Nordpolen med Örnen och försvann. 

Om jag någonsin haft något som liknar en bucket list har den varit mycket kort och på den har det stått "Flyga luftballong". Och det var Andrées fel. 

Det är något med Andrée, Strindberg och Fraenkel och deras misslyckade försök att ta sig till Nordpolen 1897 som gör saker med oss än idag. Bea Uusma utbildade sig till läkare för att kunna forska kring den här expeditionen och blev besatt av att ta sig till Vitön (där de hittade kvarlevorna efter våra polarfarare 1930) När Carl-Johan Svensson får veta att Andrée landade med Svea sex kilometer från hans barndomshem känner han att han bara måste ta sig dit, och sedermera till övriga åtta landningsplatser. Hos mig väcktes stark längtan att själv flyga ballong. Lite underligt kan det tyckas eftersom Andrées ballongfärd slutade i katastrof med dödlig utgång. 

Faktum är att jag inte tror att vi varit hälften så påverkade av den här historien om det hade gått vägen. Om de hade släppt sin boj över Nordpolen, skålat i sin champagne landat gudvetvart där de blivit bjudna på sådana festligheter att de haft nytta av de vita handskarna de släpade med sig i ballongen. Det hade inte varit hälften så gripande. 

Så långt som till snön och iskylan vid Vitön har min besatthet av Andrée aldrig varit i närheten av att ta mig. Men jag har läst mycket både om den polarexpeditionen och andra under den här tidsperioden. Jag läser dem som andra ser skräckfilm. Att befinna mig i de här miljöerna är bland det mest skräckinjagande jag kan tänka mig. När jag väl flög ballong (tack vare P och mina svärföräldrar) var det inte heller över några polarlandskap. Det var över Mallorca i soluppgången och det var fantastiskt. Och varmt.