Mina idrottsbragder 9: Minigolf

Vi återgår till mina idrottsbragder, eftersom jag tycker att de behöver uppmärksammas

För något år sedan fick P och jag för oss att vi skulle ha en liten minigolfturné. Under sommaren skulle vi spela på alla banor som fanns i vår stad med omnejd.  

”Hur stort handikapp vill du ha?” sa P till mig inför den första golfrundan.  

”Vad menar du?” 

”Ja, det blir ju roligare om det är lite jämnare. Det är ju inte så roligt för mig om jag vinner med för mycket varje gång.” 

Den här typen av psykning förekommer inom idrotten. Jag har sett det förr. Förmodligen var det något av ovanstående art som Marco Materazzi sa till Zinedine Zidane i VM-finalen 2006. VM-final och den närmast helgonförklarade Zidanes sista match i karriären. Förmodligen var det något liknade uttalande som fick Zidane att, istället för att avsluta sin karriär på den absoluta toppen genom att vinna VM och ha hedern i behåll, skalla Materazzi i bröstet, få ett rött kort och lomma av planen med hela världens chockade ögon i ryggen.  

Hela de franska laget tappade fattningen och italienarna vann.  

I en intervju efteråt förklarade sig Zidane med att han visserligen var fotbollsspelare men framför allt var han man.  

Jag minns att jag muttrade för mig själv i min tevesoffa att ”måste det med nödvändighet innebära att man är idiot?” 

Hade jag alltså varit man och fotbollsspelare på elitnivå hade jag vid det här laget skallat P i bröstet. Eftersom jag inte är något av det vann jag istället minigolfmatchen med tio slag. Utan handikapp.