Skål för denna skutan!

 Alltid värker det någonstans, i denna min kropp. 

Det är nacken, ögonen, magmunsbråcket eller höften. Det senaste är axlarna, armbågarna och händerna (de hör liksom ihop) som sedan nyår känns som någon krossat benen i dem med ett baseballträ. 

Det är "yrkesrelaterat".  Där är både läkaren och jag överens. Jag har redan tidigare gnällt att jag är mer värkbruten efter 20 år på kontor än min far som högg i skogen i 55 år. Det här är för övrig inte ett gnälligt inlägg. Det känns bäst att skriva det rent ut, eftersom det annars lätt kan uppfattas så. 

I fötterna har jag artros, påstår jag själv. Läkaren som tittat på mina röntgenbilder påstår att det bara är "normalt slitage".

"Normalt slitage" är ett uttryck som vi använder om lägenheter på fastighetsbolaget där jag jobbar. Och kroppen är ju på sätt och vis en slags lägenhet, en bostad, en rymddräkt, ett skepp, en farkost. En skuta. 

Under de dagarna när det värker som värst är det särskilt tydligt att jag är en hyresgäst i min kropp.  Kanske är det någon slags  undermedveten överlevnadsstrategi, men det känns om att kroppen och Jaget separerar tillfälligtvis. Som om de vore ett gammalt slitet äktenskap som mår bra av att båda parter pysslar med något eget ett tag. Sedan återförenas de och får en nytändning.  Det är en märklig tröst i den känslan. Armar och ben kan vara utslagna men Jaget är fortfarande intakt med alla sina tankar och funderingar. 

Förmodligen är det lättare att känna på det här sättet när man inte är elitidrottare.  

Det är lätt att tro att Jaget är mer beroende av kroppen än tvärtom. Men ingen skuta seglar utan sin besättning.