Skördefest i trädgårdsrummet

 "Ska vi fira jul i år?"

Elvira tindrar förväntansfullt mot mig. Denna jul som redan angriper mig från alla håll och kanter, hinner jag tänka innan det hugger till i bröstet. Elvira må vara den mest förnuftiga och balanserade invånaren i mitt dockskåp men hon är ju trots allt ett barn. Ett barn ska inte behöva fråga om vi ska fira jul eller inte, ett barn borde få ta sådant för givet. 

Jag vet bättre än att börja ursäkta mig över att det inte blev någon dockskåpsjul i fjol. Det var så mycket på jobbet, jag var så trött i huvudet, jag hade så ont i armarna, och axlarna och... Det är inte ursäkter hon vill ha, inte gnäll heller. Hon vill ha svar på sin fråga. Det är en så kallad jaonej-fråga, det är inte så svårt. Alltså ler jag varmt mot Elvira där hon står vid marsvinsburen uppe på taket och säger: "Ja, i år ska vi fira jul." 

Men vi börjar med att vinterbona lite. Först tar vi ner marsvinsburen från taket och ställer ner den i trädgårdsrummet. Här behöver inte marsvinen frysa och så får de umgås med sköldpaddorna och kattungarna. Fernando sätter ut ljung i balkonglådan och muttrar lite anklagande att det bara finns en kruka ljung men två balkonglådor. 

   "Det är du som är trädgårdsmästaren här." svarar jag ampert. 

   "Just det." säger Fernando och plockar fram morötter och gurkor som han odlat i drivbänken uppe på taket med självgod min. Han dukar upp körsbär, päron och äpplen. Det har ju varit ett sådant äppelår i år. Han har tagit flera korgar med äpplen till musteriet och låtit göra must.                                               

Alla samlas för en improviserad skördefest nere i trädgårdsrummet. Jag tror att vi känner oss lite upprymda över att träffas igen efter sommaruppehållet. Det stora AC-muskedundret som stått i vägen för vår samvaro har klätts in i sin svarta sopsäck och ställts undan i sitt hörn. Leonard är den enda som inte är riktigt på topp. Det är ju så med honom, han griper sig ann ett intresse med stor frenesi och mani och går helt upp i vad det nu kan vara. Så, lika hastigt som det började, klingar det av och Leonardo sjunker ner in i den stora tomheten en stund, tills nästa intresse drabbar honom. Med tanke på att det senaste intresset var innehållet i vinkällaren, kan jag tänka mig att tomhetskänslan ackompanjeras av ett visst mått av huvudvärk den här gången. Nå, de brukar aldrig vara länge de här dipparna. Jag är övertygad om att Leonard snart är igång igen med något nytt, med samma intensiva energi som vanligt.   

Medan dockorna glammar i trädgårdsrummet, dricker must, mumsar äpplen och pratar höst- och vinterplaner, börjar jag plocka bland deras julsaker. Jag kommer på mig själv med att  sjunga följ oss ut följs oss ut, Blacken travar på medan jag reder i ljusslingorna. 

Julen passar mig uppenbarligen bäst i miniatyr.