Minnenas arkiv

En av alla dessa dagar 

som inte säger något längre

Vart jag gick den dagen

Vad jag gjorde - vet jag inte. 

/ur 16 maj 1973 av Wislava Szymborska 

Jag har aldrig varit någon större dagboksskrivare, trots att jag var en skrivande människa redan innan jag kunde skriva (Jag hittade på en egen skrivstil som jag ringlade omkring över ritblockspappret med.) Men dagbok hade jag svårt med. Jag kände inte riktigt igen mig i mina dagboksanteckningar, rev ut sidor, köpte nya dagböcker och började om igen för att bli någon ny, rev ut och började om. 

Men så länge jag kan minnas har jag skrivit korta telegramartade meningar om vad jag gjort under dagen i olika kalendrar. Eller vad jag gjort under gårdagen, för numera gör jag det som en slags minnesövning; att komma ihåg vad jag gjorde igår. Det handlar också om att skapa bevis för att man har funnits till. Att livet inte bara runnit iväg och blivit till dagar som "inte säger något längre." Nu kan jag slå upp ett datum för flera år sedan och läsa vad jag gjorde den dagen, att jag gjorde någonting den dagen. 

Sedan vår Uppsalaresa för några veckor sedan bläddrar jag i kalendern jag hade för 30 år sedan, när jag bodde där, och jag inser att detta att skriva upp vad man gör om dagarna inte är någon garanti för att minnas vad man faktiskt höll på med. 

I kalendern för 1995 läser jag att en dag ringde "mamma och Sven Viksten." Mamma vet jag vem det är, men vem i allsindar var Sven Viksten? Jag kan för mitt liv inte minnas att jag någonsin har känt en Sven Viksten och varför ringde han till mig? Vad ville han? Det har jag inte skrivit upp. Jag googlar "Sven Viksten" för att se om jag kan få några ledtrådar. Jag läser att Sven Viksten var en svensk författare som dog 1990. Det är fem år innan mina kalenderanteckningar utspelar sig. Och även om jag inte tyckte det var värt att anteckna vad SV hade på hjärtat, så tycker jag att jag borde ha kunnat göra en liten notat om att han varit död i fem år när han ringde. 

Om det sitter en Sven Viksten därute i Verkligheten och läser detta, en Sven Viksten som minns mig och varför han ringde så vill jag säga att jag är hemskt ledsen att jag inte kommer ihåg dig. Du får också gärna göra en kommentar här i bloggen och berätta varför du ringde mig den 31 maj 1995. En dag då jag förövrigt hade storstädat och fått huvudvärk.