Motståndsrörelsen 1

Det är en tid i stort behov av motståndsrörelser. På flera sätt och plan; små och personliga, och stora världsomspännande. 

Motståndsrörelse nr 1 är en bokstavlig rörelse och mycket personlig. Den gäller det motstånd jag bjuder min egen kropp. Denna stela, värkbrutna, snart 50-åriga kropp. Att cykla på träningscykeln precis så länge att knät inte klappar ihop, att då gå över till stakningsmaskinen (för att få ihop till något som liknar konditionsträning) och att sluta i den precis innan dem gamla musarmen börjar göra sig gällande. Medan jag sysslar med detta pågår "senior tabata" runt omkring mig. Ett tiotal personer som är 20 år äldre än jag, gör knäböjningar djupare än jag någonsin lyckats med. (Motståndsrörelse 1:B är att inte känna sig bitter och avundsjuk över detta.) 

Det är en motståndsrörelse att sätta sig på golvet för att göra sjukgymnastiken för ryggen liggande, istället för att bara göra de övningar då man kan vara stående, även om det vissa dagar känns oöverstigligt att ta sig ner, för att inte tala om att ta sig upp. Det är att gå uppför den långa bibliotekstrappan istället för att ta hissen, att gå den lite längre vägen hem. 

Det är den högra sidan av mig som är mest trasig. Man skulle kunna tro att kroppen tagit ett politiskt ställningstagande. För att balansera det hela är det vänster öga som trasslar mest och när det gör det känns den trasiga höger sidan som inget problem alls. Jag är ju lite halvdan även politiskt.

Men jag bjuder mitt motstånd. Varje dag ligger jag på golvet och bjuder motstånd mot det som är fel med min kropp på det att den inte ska bli allt som är jag.