Inte gjord av socker

Vi åker Vasaloppet. Det är tradition. P dukar upp en frukost av hotellkaraktär och så sjunker vi ner i soffan, dricker te och spenderar förmiddagen till tonerna av Jakob Hård och Anders Blomquists behagliga röster. 

Det borde vara avslappnande och meditativa timmar, men Vasaloppet provocerar mig alltid. Alla dessa hysteriskt glada människor som vinkar in i kameran och tycker att det är så härligt att kava fram på bakhala skidor i trängsel, iskyla och snålblåst går mig på nerverna. För att inte tala om de som gnäller på spåren, att de är dåliga eller inte finns.  

Mot dem intar jag en föraktfull von oben-attityd, och åkallar minnen från min barndoms vintrar då min mamma och jag drog upp våra egna skidspår i skogen. Mamma plöjde först och sen kom jag. Om jag skulle få för mig att gnälla över att det var jobbigt fnös min mamma och sa: 

"Vi är väl inte gjorda av socker." 

Eller om det var när jag gnällde över att det hällregnade när vi var ute och cyklade, jag kanske blandar ihop det. Men det var ingen idé att klaga på väderförhållandena, hur de än tedde sig. 

Nu kanske det inte rörde sig om nio mil, snarare fem kilometer, men ändå... 



Kommentarer

skogsnuvan sa…
Nog får man vara glad att man slipper vasaloppet och skidåkning över huvud taget. Det var ju så många som försökte åka och fick hoppa av i det dåliga vädret. Här är det pimplingens tider nu och bröderna är ute på sjön och pimplar. Jag är hemma och är hundvakt men nog ska jag gå ut frampå dagen. Nu är det 9 grader kallt så jag väntade lite.

Populära inlägg