En till
... Eller som när vi snurrade runt på vägarna i mörkret i Bourgogne i flera timmar. Vi hade varit i Autun och skulle åka hem till campingen men vid utfarten vid McDonalds blev vi omdirigerade av en polis. Längre bort på vägen skymtade en ihopsäckad lastbil och polisen sa att vi skulle åka a gauche och sedan a gauche igen i le rond pont så skulle vi snart vara ute på vägen igen.
Sagt och gjort vi åkte vänster - rondell - vänster som polisen angett och som också var ordentligt utmärkt med tillfälliga vägskyltar. Sedan kom det naturligtvis en vägkorsning till och på sedvanligt franskt manér var all vidare skyltning ansedd som överflödig. Nå, någon riktning måste man ju välja och fördelen med det franska landsvägsnätet är att alla vägar leder överallt. Förr eller senare kommer man till en större väg eller en ort där det finns en skylt med ett namn man känner igen.
När vi åkt i över en timma på allt krokigare vägar och mörkret börjar falla över de burgundska kullarna började det ändå kännas en aning, om inte oroande så åtminstone irriterande. Till slut kom vi ändå till den där orten med den där skylten med det där namnet vi kände igen. Det är bara det att namnet vi känner igen är Autun. Där har vi varit. Vi kom därifrån och vill inte dit igen. Efter att ha åkt några minuter i motsatt riktning, bort från Autun, bestämde vi oss för att ändå vända och åka mot Autun för att försöka ta oss av på rätt väg strax innan vi kom in i staden.
Vi åkte mot Autun länge och väl, längre och väl. Till slut ställde sig P på bromsen mitt i en kurva och bilen hickade till och fick motorstopp. Mitt på vägen satt en vacker, vit uggla och lös i strålkastarljuset, som en slags budbärare. Sedan flög den och ett par minuter senare var vi ute på rätt väg.
Sagt och gjort vi åkte vänster - rondell - vänster som polisen angett och som också var ordentligt utmärkt med tillfälliga vägskyltar. Sedan kom det naturligtvis en vägkorsning till och på sedvanligt franskt manér var all vidare skyltning ansedd som överflödig. Nå, någon riktning måste man ju välja och fördelen med det franska landsvägsnätet är att alla vägar leder överallt. Förr eller senare kommer man till en större väg eller en ort där det finns en skylt med ett namn man känner igen.
När vi åkt i över en timma på allt krokigare vägar och mörkret börjar falla över de burgundska kullarna började det ändå kännas en aning, om inte oroande så åtminstone irriterande. Till slut kom vi ändå till den där orten med den där skylten med det där namnet vi kände igen. Det är bara det att namnet vi känner igen är Autun. Där har vi varit. Vi kom därifrån och vill inte dit igen. Efter att ha åkt några minuter i motsatt riktning, bort från Autun, bestämde vi oss för att ändå vända och åka mot Autun för att försöka ta oss av på rätt väg strax innan vi kom in i staden.
Vi åkte mot Autun länge och väl, längre och väl. Till slut ställde sig P på bromsen mitt i en kurva och bilen hickade till och fick motorstopp. Mitt på vägen satt en vacker, vit uggla och lös i strålkastarljuset, som en slags budbärare. Sedan flög den och ett par minuter senare var vi ute på rätt väg.
Kommentarer