Jöstörsch mössa Farfars hatt
Varje gång jag hör det uttrycket, vilket torde vara en gång vart 700:de år, tänker jag på när jag och min farfar hade orkester i trappan hemma i hans och farmors hus. Jag spelade munspel och farfar luftfiol på ett par galgar. Vi hade båda stora yllemössor på oss. Kanske för att skydda öronen mot det oväsen jag producerade på munspelet, luftfiol är nu ett betydligt mer finstämt instrument.
Jag har letat länge och väl efter ett foto som jag vet finns av denna ystra orkester men jag vet inte vart det tagit vägen, kanske är det min mamma som har det.
Förutom i mitt sällskap var inte min farfar en särskilt yster människa. Han stod sedan år 1900 jämt med fötterna djup ned i den gnällbältska myllan. När jag väl föddes, 1975, var han ganska missnöjd eftersom han inte skulle få se mig växa upp, han skulle ju snart dö (Det dröjde 15 år).
Om vintern skulle vi inte köpa några julklappar till honom för han skulle inte leva till jul. Om våren skulle vi inte plantera några bondbönor - som han tyckte om - för han skulle ändå vara död när de var färdiga att äta. När vi sa: "Ja, ja, men farmor tycker ju också om bondbönor." muttrade han något om att det inte var säkert att hon levde så länge heller. Så där höll han på så länge jag kända honom.
Fördelen med en sådan inställning är ju att förr eller senare får man rätt, även om man bara får rätt en gång. När min farfar fyllde 90 fick han till sitt stora förtret en trädgårdsstol att sitta i på balkongen. Detta var ju otroligt onödigt eftersom han ändå inte skulle hinna sitta i den.
Det hann han inte heller.
Om min farfar fick välja vad han skulle göra i en idealhimmel, vet jag inte riktigt vad det skulle bli. Kanske ett evighetslångt läsande av serien Kronblom. Jag hoppas i alla fall att han har vett att njuta var han nu är, istället för att mentalt vara på väg in någon annan dimension. Och att han ibland tar på sig yllemössan, plockar fram ett par galgar och spelar sig en truddelutt.
Jag har letat länge och väl efter ett foto som jag vet finns av denna ystra orkester men jag vet inte vart det tagit vägen, kanske är det min mamma som har det.
Förutom i mitt sällskap var inte min farfar en särskilt yster människa. Han stod sedan år 1900 jämt med fötterna djup ned i den gnällbältska myllan. När jag väl föddes, 1975, var han ganska missnöjd eftersom han inte skulle få se mig växa upp, han skulle ju snart dö (Det dröjde 15 år).
Om vintern skulle vi inte köpa några julklappar till honom för han skulle inte leva till jul. Om våren skulle vi inte plantera några bondbönor - som han tyckte om - för han skulle ändå vara död när de var färdiga att äta. När vi sa: "Ja, ja, men farmor tycker ju också om bondbönor." muttrade han något om att det inte var säkert att hon levde så länge heller. Så där höll han på så länge jag kända honom.
Fördelen med en sådan inställning är ju att förr eller senare får man rätt, även om man bara får rätt en gång. När min farfar fyllde 90 fick han till sitt stora förtret en trädgårdsstol att sitta i på balkongen. Detta var ju otroligt onödigt eftersom han ändå inte skulle hinna sitta i den.
Det hann han inte heller.
Om min farfar fick välja vad han skulle göra i en idealhimmel, vet jag inte riktigt vad det skulle bli. Kanske ett evighetslångt läsande av serien Kronblom. Jag hoppas i alla fall att han har vett att njuta var han nu är, istället för att mentalt vara på väg in någon annan dimension. Och att han ibland tar på sig yllemössan, plockar fram ett par galgar och spelar sig en truddelutt.
Kommentarer