Andrées polarexpedition
Jag fryser vart jag går, var jag sitter och var jag står denna tid på året men jag vet ingenting om köld. Ingenting att skryta med i alla fall.
Jag läser böcker om Andrées polarexpedition. ”I vindarnas våld” av David Hempleman-Adams, som handlar om Hempelman-Adams egen ballongfärd till Nordpolen 2000 varvat med Andrées flyktförsök 1897 och ”Nils Strindberg – En biografi om fotografen på Andrées polarexpedition” av Tyrone Martinsson.
Hempleman-Adams resa intresserar mig ”sådär” måste jag erkänna. Det är för mycket radioutrustning, mobiltelefoner, satellittelefoner, GPS-er, och räddningshelikoptrar på standby. Jag fattar väl att det inte är a walk in the park att flyga till Nordpolen i ballong i dessa dagar heller men nog är det skillnad. André hade brevduvor som man inte hunnit träna som enda kommunikationsmedel. Inte för att jag vet vad som skulle ha hänt om man hade hunnit träna dem. De enda brevduvor som jag hört talas om som kommit till avsedd destination flög över Nangijalas berg och dalar mellan Törnrosdalen och Körsbärsdalen.
Hur som helst har jag alltid fascinerats av Andrés, Strindbergs och Fränkels polarexpedition. Historien är så otrolig att det nästan är svårt att tro att den är sann och inte bara ett stycke god litteratur. Den har alla ingredienser som behövs för en riktigt bra äventyrsroman.
Till att börja med är det själva äventyret. To boldly go where noone gone before. Eller som något av Jules Verne. Detta att ge sig ut i okänd mark med ett spektakulärt färdmedel. Till hjälp har man dåtidens nya teknik. Att den okända marken är iskall ödemark, eller ödeis, ger det hela en extra nerv, åtminstone för mig som är så extremt frusen och avskyr kyla över allt annat. Blandningen av mod och vansinne hos expeditionens medlemmar. Debatterna som föregår företaget och ifrågasättandet av det bidrar till att bygga upp spänningen, avfärden blir hastig och dramatisk och sedan försvinner de i sin ballong och blir borta.
I varje god äventyrsroman finns en kärlekshistoria och Nils Strindberg förlovar sig med Anna Charlier hösten innan expeditionens avfärd. När jag tidigare har läst och funderat kring Andrées polarexpedition har jag tänkt mycket på Anna. Vad kände hon, vad hände med henne, hur länge väntade hon innan hon tillslut gav upp allt hopp? Om sådant har det inte stått ett ord i de skrifter jag tidigare läst, skrifter som varit samtida med själva händelsen. I dem har det mest varit mandom, mod och morske män och allmän storsvenskhet.
Men i ovannämnda böcker, som är mer sentida, få jag en del svar på mina frågor och även här känns det som om jag läser en roman när jag får veta att Anna, som gift om sig i England, önskar att stoftet från hennes hjärta ska begravas tillsammans med Nils kropp när hon dött.
Sedan är det detta att de återfanns mer än trettio år efter att de försvann i sin ballong och att de lämnade en fortsättning på historien efter sig i form av dagböcker och fotografier. Tänk att det gick att läsa något som legat ute i sådana väderförhållanden i trettio år! Och fotografierna. Filmen hittades i en plåtburk full med vatten, ändå kan man framkalla och se bilderna! Mycket gott kan sägas om min nya kameramobil men lägg den i en plåtburk med vatten och lägg ut den i snön och se vad som händer. Jag tror inte att vi behöver vänta i trettio år på att den ska bli obrukbar, inte trettio dagar. Kanske behöver vi inte ens lägga ut den i snön…
Nu är det ju inte litteratur utan en otrolig och förfärlig, verklig historia vilket gör det nästan outhärdligt att läsa om den. Det gör nästan fysiskt ont, och varje gång jag läser något om Andrés polarexpedition hoppas jag att den här gången, den här gången ska det gå bättre för dem.
Detta är synnerligen påtagligt just nu, när jag befinner mig i slutet av Strindberg-biografin, en biografi där brev och dagboksanteckningar har gjort att man kommit närmare personerna ifråga än i några andra skrifter jag läst. Just nu håller de på att bygga ishyddan ”Hemmet” som de ämnade övervintra i på isen, men under vilket isen brast nästan genast när hyddan var klar. Det finns ingenting som talar för att de kommer att överleva den här gången heller.
Jag läser böcker om Andrées polarexpedition. ”I vindarnas våld” av David Hempleman-Adams, som handlar om Hempelman-Adams egen ballongfärd till Nordpolen 2000 varvat med Andrées flyktförsök 1897 och ”Nils Strindberg – En biografi om fotografen på Andrées polarexpedition” av Tyrone Martinsson.
Hempleman-Adams resa intresserar mig ”sådär” måste jag erkänna. Det är för mycket radioutrustning, mobiltelefoner, satellittelefoner, GPS-er, och räddningshelikoptrar på standby. Jag fattar väl att det inte är a walk in the park att flyga till Nordpolen i ballong i dessa dagar heller men nog är det skillnad. André hade brevduvor som man inte hunnit träna som enda kommunikationsmedel. Inte för att jag vet vad som skulle ha hänt om man hade hunnit träna dem. De enda brevduvor som jag hört talas om som kommit till avsedd destination flög över Nangijalas berg och dalar mellan Törnrosdalen och Körsbärsdalen.
Hur som helst har jag alltid fascinerats av Andrés, Strindbergs och Fränkels polarexpedition. Historien är så otrolig att det nästan är svårt att tro att den är sann och inte bara ett stycke god litteratur. Den har alla ingredienser som behövs för en riktigt bra äventyrsroman.
Till att börja med är det själva äventyret. To boldly go where noone gone before. Eller som något av Jules Verne. Detta att ge sig ut i okänd mark med ett spektakulärt färdmedel. Till hjälp har man dåtidens nya teknik. Att den okända marken är iskall ödemark, eller ödeis, ger det hela en extra nerv, åtminstone för mig som är så extremt frusen och avskyr kyla över allt annat. Blandningen av mod och vansinne hos expeditionens medlemmar. Debatterna som föregår företaget och ifrågasättandet av det bidrar till att bygga upp spänningen, avfärden blir hastig och dramatisk och sedan försvinner de i sin ballong och blir borta.
I varje god äventyrsroman finns en kärlekshistoria och Nils Strindberg förlovar sig med Anna Charlier hösten innan expeditionens avfärd. När jag tidigare har läst och funderat kring Andrées polarexpedition har jag tänkt mycket på Anna. Vad kände hon, vad hände med henne, hur länge väntade hon innan hon tillslut gav upp allt hopp? Om sådant har det inte stått ett ord i de skrifter jag tidigare läst, skrifter som varit samtida med själva händelsen. I dem har det mest varit mandom, mod och morske män och allmän storsvenskhet.
Men i ovannämnda böcker, som är mer sentida, få jag en del svar på mina frågor och även här känns det som om jag läser en roman när jag får veta att Anna, som gift om sig i England, önskar att stoftet från hennes hjärta ska begravas tillsammans med Nils kropp när hon dött.
Sedan är det detta att de återfanns mer än trettio år efter att de försvann i sin ballong och att de lämnade en fortsättning på historien efter sig i form av dagböcker och fotografier. Tänk att det gick att läsa något som legat ute i sådana väderförhållanden i trettio år! Och fotografierna. Filmen hittades i en plåtburk full med vatten, ändå kan man framkalla och se bilderna! Mycket gott kan sägas om min nya kameramobil men lägg den i en plåtburk med vatten och lägg ut den i snön och se vad som händer. Jag tror inte att vi behöver vänta i trettio år på att den ska bli obrukbar, inte trettio dagar. Kanske behöver vi inte ens lägga ut den i snön…
Nu är det ju inte litteratur utan en otrolig och förfärlig, verklig historia vilket gör det nästan outhärdligt att läsa om den. Det gör nästan fysiskt ont, och varje gång jag läser något om Andrés polarexpedition hoppas jag att den här gången, den här gången ska det gå bättre för dem.
Detta är synnerligen påtagligt just nu, när jag befinner mig i slutet av Strindberg-biografin, en biografi där brev och dagboksanteckningar har gjort att man kommit närmare personerna ifråga än i några andra skrifter jag läst. Just nu håller de på att bygga ishyddan ”Hemmet” som de ämnade övervintra i på isen, men under vilket isen brast nästan genast när hyddan var klar. Det finns ingenting som talar för att de kommer att överleva den här gången heller.
Kommentarer
Jeg har oversatt den til tysk og engelsk. Det er skikkelig trist at den ikke finnes på svensk wikipedia...