I dag är jag odödlig!

Vilken vecka detta har varit!

Måndag, tisdag och onsdag skrev jag sammanlagt åtta timmar på bourgogneboken (trots heltidsarbete).

Torsdagen var en riktigt lysande dag. På hemvägen såg jag de första exemplaren av min favoritblomma, tussilagon, som sprängt sig upp ur asfalten i skydd av en stupränna. Jag upphör aldrig att förvånas över denna okuvliga växtkraft.

Sedan lyckades jag äntligen och till slut köpa ett par skor som passade. Det brukar annars vara ett företag i samma svårighetsgrad som hjärnkirurgi i min värld. Det brukar alltid vara något som är fel och som får det att kännas som om jag likt Askungens systrar vilja skära fötterna av mig. Eller som om det är det jag gör när jag har skorna på mig. Men de här skorna skulle bli perfekta. Inte var de så dyra heller och faktiskt riktigt snygga. Skor är annars ett synnerligen fult klädesplagg tycker jag.

Upplyft av två så positiva upplevelser på så kort tid skrålade jag Orups gamla slagdänga "När hon går förbi står pojkarna på raaad men hon går hem till mig" hela vägen till stationen dit jag kom precis lagom för att möta P som kom med tåget från Göteborg.

Jag har också under veckans gång med tacknämlig hjälp från min folkilskna kollega på andra sidan skrivbordet lärt mig att länka på det mer estetiska sättet, som synes ovan. Eftersom jag inte vet om jag får länka till min folkilskna kollegas blogg så vågar jag inte göra det. Med tanke på att hon är så folkilsken, menar jag.

Sedan var det fredag och då var jag visserligen så arg ett tag så att jag inte kunde skriva rent men det har gått över och jag tänker att "de får skylla sig själva" och "jag kanske överreagerade litegrann" och "jag orkar faktiskt inte vara upprörd längre".

I förmiddags triumferade jag dessutom genom att lyckas ställa in tv-kanaler samtidigt som jag hade en gläfsande karl över mitt huvud som tjatade om att det aldrig skulle gå och hade jag inte lyckats ställa in någon kanal på den här tiden så skulle jag aldrig lyckas osv. Men jag lyckades och firade detta med att dansa lite Hammer Walk inne i badrummet där han inte kunde se mig. Eller någon annan heller för den delen, det var länge sedan jag dansade Hammar Walk offentligt. Närmare bestämd har jag inte gjort det sedan jag gick på högstadiedisco. Ni som känner mig nu tycker förmodligen att det är rätt spektakulärt att jag någonsin dansat Hammer Walk offentligt men oroa er inte, det tyckte de som kände mig på den tiden också.

Hur som helst har detta med tv-kanalsinställningen gjort mig rent odräglig och jag undrar vilka triumfer jag ska peaka med i morgon som ju är veckans finaldag. Om min gamla filosofi om den gudomliga matematiken stämmer är det i morgon jag kommer att trampa snett i ett ystert Hammer Walk-språng och bryta fotleden.

Så det är bäst att njuta medan det varar och fira med lite Hammer Walk.

Hammertime på er!