Semester

På måndag är det fem veckor kvar till semestern. Skulle jag skriva och började sedan räkna efter och insåg att det bara är fyra. Hur gick det till? Nyss var det ju vinter, mörker och snöstorm.

Semesterresan är förvisso planerad sedan länge. Färja och diverse hotell på vägen är bokade och betalda. Jag kan inte riktigt tro att vi faktiskt är på väg i år igen.

Och det ska jag inte heller. Som jag så många gånger tidigare har sagt innebär att glädja sig i förtid eller förutsätta att något ska hända detsamma som att be om att bli rullstolsbunden. När jag skriver "förutsätta att något ska hända" menar jag naturligtvis förutsätta att något bra ska hända. Att förutsätta att något hemskt ska hända däremot är att besvärja det onda och en livsuppehållande nödvändighet.

Jag gläder mig alltså inte utan oroar mig istället för hur vi ska få pengarna att räcka till och hur vi ska hinna få ordning på allt. Det känns lugnare så.

I år är det andra året i mitt liv som jag kommer att ha betald semester - och det är inte alls något jag förutsätter att jag kommer att få, även om den är beviljad. Förra året hade detta förunderliga att få betalt fast jag var ledig en högst besynnerlig emotionell inverkan på mig. Hela den sista eftermiddagen innan jag skulle gå på denna ofattbara lyxform av ledighet var jag nervös! Händerna fullständigt skakade. På vägen hem kände jag mig gråtfärdig! Rörd eller upprörd - jag vet faktiskt inte riktigt vilket.

Nå det gick ju över och jag kunde njuta av ledigheten. I år ska jag försöka ha en mer värdig inställning till min betalda semester.