När jag böjer mig fram över svindeln och stupar ut ur mig själv

1 Ansiktet vänt in i faran.
2 När jag inte kan höra och måste säga tack och förstår och vara
ett helt ansikte vänt mot dig.
3 Det måste vara okej.
4 Det måste vara okej.
5 När jag böjer mig fram över svindeln och stupar ut ur mig själv.

Camilla Lekebjer

Läser ovan dikt i senaste numret av Lyrikvännen, en prettodiktidskrift som jag prenumerar på för att nära mina prettoambitioner och för att jag, faktiskt, tycker om lyrik.
Jag tycker också om femte raden i den här dikten. Det är en mycket bra bild för mod, för att våga. Det är när vi böjer oss fram över svindeln och stupar ut ur oss själva som vi växer, som den storhet vi redan utgör blir större.

Kommentarer

storabh sa…
Mycket tänkvärt.
Skatan sa…
Sååå bra... och träffsäkert... och känsligt... :-) Kram!

Populära inlägg