Ur led är tiden
Har under denna vecka blivit 34 år. 34 låter så mycket äldre än 33, tycker jag. Trivs annars väldigt bra med att vara 30-någonting. Det är betydligt roligare än det var att vara 20-någonting. Har liksom hunnit växa i mig. Hittat den inre ron och tryggheten och allt det där. Jag känner inte alls lika ofta att jag borde befinna mig på något slutet boende, som jag gjorde förr. Tycker att det är tillåtet att sådana som jag får gå lösa. Vi klarar det! Och om andra har någon annan åsikt så spelar inte det så stor roll längre. Jag tycker på det hela taget att jag är rätt okej, faktiskt. Sug på det, ni!
Men det behöver ju inte gå så himla fort. Kan tänka mig att vara 30-någonting i så där en tjugo år till.
Min inställning till tiden har alltid varit en smula manisk. Har alltid upplevt att jag befinner mig alldeles för nära döden.
När jag var 19 satt jag bakom en biblioteksdisk och räknade hjärtslag. Jag hade läst/hört någonstans att man bara har ett visst utmätt antal hjärtslag och här bakom biblioteksdisken bara rusade alla dyrbara slag ifrån mig. Detta stressade mig så till den milda grad att jag förmodligen blev flera hundra hjärtslag fattigare bara på att oroa mig över alla förlorade slag.
När jag var 20 gjorde jag nog av med flera årsförbrukningar av hjärtslag. Hade en ständig ångest som gjorde mig genomsvettig bara av anstängningen att runda en bokhylla på biblioteket. Det satt ett järnband över bröstet och jag vaknade oftast med kramp i armarna. Istället för att följa med till universitetskafét på fikapauserna låste jag in mig på Uppsala universitets, visserligen vackra, toaletter nere i källaren och satt där och tyckte att jag var konstig. Vad tiden beträffade hade jag stenkoll på den. Jag skrev långa scheman för mina dagar där varje aktivitet, jag skriver varje, var planerad på minuten. Om jag fastnade i en kö på banken, ett besök som var planerat till tjugo minuter men istället blev trettio, blev jag ett halvår äldre. I hjärtslag räknat.
Det är på grund av denna vansinnets period jag inte använder armbandsklocka.
Nu har jag en betydligt sundare inställning till tiden även om jag inte helt har lyckats tämja den, eller mig själv. Det är alltid något jag borde hinna, skriva, träna, koka, sortera, städa, ringa. Eller, jag borde redan ha gjort det. Men det går bättre. När jag fyller 40 kommer jag att vara stencool.
Men det behöver ju inte gå så himla fort. Kan tänka mig att vara 30-någonting i så där en tjugo år till.
Min inställning till tiden har alltid varit en smula manisk. Har alltid upplevt att jag befinner mig alldeles för nära döden.
När jag var 19 satt jag bakom en biblioteksdisk och räknade hjärtslag. Jag hade läst/hört någonstans att man bara har ett visst utmätt antal hjärtslag och här bakom biblioteksdisken bara rusade alla dyrbara slag ifrån mig. Detta stressade mig så till den milda grad att jag förmodligen blev flera hundra hjärtslag fattigare bara på att oroa mig över alla förlorade slag.
När jag var 20 gjorde jag nog av med flera årsförbrukningar av hjärtslag. Hade en ständig ångest som gjorde mig genomsvettig bara av anstängningen att runda en bokhylla på biblioteket. Det satt ett järnband över bröstet och jag vaknade oftast med kramp i armarna. Istället för att följa med till universitetskafét på fikapauserna låste jag in mig på Uppsala universitets, visserligen vackra, toaletter nere i källaren och satt där och tyckte att jag var konstig. Vad tiden beträffade hade jag stenkoll på den. Jag skrev långa scheman för mina dagar där varje aktivitet, jag skriver varje, var planerad på minuten. Om jag fastnade i en kö på banken, ett besök som var planerat till tjugo minuter men istället blev trettio, blev jag ett halvår äldre. I hjärtslag räknat.
Det är på grund av denna vansinnets period jag inte använder armbandsklocka.
Nu har jag en betydligt sundare inställning till tiden även om jag inte helt har lyckats tämja den, eller mig själv. Det är alltid något jag borde hinna, skriva, träna, koka, sortera, städa, ringa. Eller, jag borde redan ha gjort det. Men det går bättre. När jag fyller 40 kommer jag att vara stencool.
Kommentarer
Och inte kommer det dröja så länge som till 40 innan du är cool inte.. inte sååå länge...