Ondskans Barn

När jag förra söndagen ägnade mig åt trädgårdsarbete ute på altanen lyssnade jag på Marianne Fredrikssons sista bok Ondskans barn

medan jag grävde och slet i ogräsrötter.

Marianne Fredriksson var länge en sådan där författare som jag kände att jag kunde lita på. Som Majgull Axelsson, Bodil Malmsten och Håkan Nesser, mfl. En sådand där författare som jag visste att så snart det kom ut en bok av just den författaren skulle jag tycka om den och sluka den från den ena pärmen till den andra.

Jag vet inte om det är jag som har blivit mer cynisk med åren eller om Marianne Fredrikssons författande förändrades mot slutet men hennes två sista böcker, som också är de två senaste böckerna jag läst av henne (jag har inte läst alla) är jag inte riktigt lika nöjd med som de tidigare.

Nu är det ett tag sedan jag lyssnade på Skilda verkligheter jag minns att jag hakade upp mig på huvudpersonerna. De kändes inte riktigt sannolika. Unga människor idag beter sig inte så där, ville jag hävda. Och det där som jag alltid tyckt om i Marianne Fredrikssons böcker, att människorna bryr sig så mycket om varandra och tar sig tid att engagera sig i varandras liv det köpte jag inte riktigt heller i den här boken. Det är därför jag undrar om det är jag som har blivit mer cynisk med åren. Det är alldeles för länge sedan jag läste om Simon och ekarna som är en av mina riktigt omtumlande läsupplevelser och där just personernas engagemang i varandra var något som grep mig oerhört. Skulle det göra det idag också?

Slutet i Skilda verkligheter tyckte jag förövrigt var direkt upprörande, av många skäl, men jag ska inte avslöja det här.

I Ondskans barn har det där engagemanget tagit en sådan form att vissa av personerna i boken nästan saknar personligheter och eget liv eftersom de går så upp i huvudpersonernas bekymmer. I Simon och ekarna hade alla personerna sina problem att tas med och man fick delta i flera levnadsöden och det gjorde berättelsen lite fylligare, och kanske också trovärdigare.

Något som också irriterar mig när det gäller persongalleriet i Ondskans barn är att personer som till en början räknats till den inre kretsen och varit synnerligen viktiga för huvudpersonen plötsligt bara försvinner ur handlingen som om författaren har glömt bort dem.

Dessutom upplever jag att det hoppas över information som man plötsligt förutsätts känna till

och att vissa saker presenteras som om man vet vad det är frågan om trots att man inte till fullo blir informerad om det förrän senare i boken. Det känns över huvud taget som om Marianne Fredriksson hade lite bråttom när hon skrev den här boken.

Tankegångarna och livsfilosoferandet känns också en aning för populärpsykologiskt och enkelt. Detta trots att jag vet att Marianne Fredriksson var påläst och funderade mycket kring sådana frågor. Men kanske, som sagt är det jag som blivit cynisk.