Är det bara jag?

som har problem med Tiden.

Denna förbannade, evigt rusande tid.

Gick grinig omkring på bokrean i helgen. Är det förresten ingen lyrik med på rean i år?

Nå, det var inte det jag var grinig på, det var det här med tiden.

"Det är ju ingen idé att köpa några böcker, man hinner ju aldrig läsa dem!" muttrade jag tyst för mig själv. (Jag har förövrig jobbat två och en halv vecka på mitt nya jobb och jag är redan inne i gnällandet över att det tar så mycket tid och kraft att arbeta. Det är inte svårt att halka i gamla banor, minsann.)

Nu besinnade jag mig och köpte ändå två böcker bara för att visa att De inte fått mig riktig i alla fall. När jag skriver De med stort D och låter som om någon är ute efter mig så menar jag samhällskonventionerna. De böcker jag köpte för att trotsa Makterna var Svart flicka, vit flicka av Joyce Carol Oates och Herrarna i skogen av Kerstin Ekman. Jag har ännu inte hunnit börja i någon av dem.

Vidare skrev jag i min Skrivarkalender upp ett antal saker jag skulle skriva i veckan. Tänkte att det var bra att jag hade ett mål, ett sätt att hålla kreativiteten uppe. Eller sparka liv i den är det väl snarare tal om just nu. Tyckte att jag satte upp realistiska mål (det är så jobbigt när man misslyckas hela tiden bara för att man haft för höga ambitioner) men har jag fått något gjort av allt det där? Nu är visserligen inte veckan över men prognosen är inte god.

Samtidigt läser jag att en av mina facebook-vänner har ägnat helgen åt att åka 14 km långfärdsskridskor, 14 km skidor, simmat en km och dessutom hunnit åka pulka med barnen. Hur gör folk? Hur hinner folk som jobbar heltid med att ha barn? Är det verkligen bara jag?

Inser väl kanske att folk med barn av nöden blir effektivare. Man sitter inte i pjamas och äter frukost framför tv:n till klockan tolv på söndagmorgnarna. Är dock lite osäker på om lösningen på problemet att inte få något skrivet är att skaffa barn.

Det är väl som P säger när jag gnäller över att det aldrig blir något skrivet; jag väljer ju att göra annat också. Det är så mycket man vill göra. Så mycket att göra och så lite tid. Hå hå ja ja.

Och så länge man bara har i-landsproblem att bekymra sig över så ska man kanske vara glad.