James Nachtwey
Om man av någon anledning skulle vilja få perspektiv på sina problem kan man besöka Örebro konsthall och titta på utställningen av James Nachtweys fotografier fram till och med den 22 augusti.
http://www.orebrotown.com/sv/uppleva/evenemang/evenemang/evenemang---orebro/2010-05-12-utstallning-james-nachtwey-foto.html
Nachtwey har vigt sitt liv åt att åka runt och fotografera världens våld och elände, krig och fattigdom. Vi hamnade där i söndags när det regnade som värst men kom aldrig runt hela utställningen. Vi fastnade framför dokumentärfilmen om Nachtwey och blev sittande där tills det var stängningsdags.
Filmen visade bland annat hur han varit och fotograferat fattigdomen i Jakarta. Här bodde människor, människor med jobb som ändå inte hade råd med tak över huvudet, bredvid järnvägen. Och med bredvid järnvägen menar jag med ett avstånd från förbipasserande tåg på en, högst en och en halv meter. Förmodligen handlade det om att detta var den enda mark som var fri, där det inte kostade något att uppehålla sig, där ingen körde bort dem.
Mellan två spår (kanske två meter mellan spåren) bodde en familj med små barn. Mannen hade på "hemväg" blivit påkörd av ett tåg och förlorat en arm och ett ben. När tågen for förbi och någon spolade i tågtoaletterna skvätte det upp i deras ansikten.
Ja, sa P, efter att vi blivit utslängda ur konsthallen. Det här att du förmodligen blir arbetslös om någon månad (min visstidsanställning är slut då) är ju inte någon katastrof egentligen.
Och det är det ju inte. Jag kommer inte bo mellan spåren på Örebro resecentrum om en månad.
Funderade också på hur man är och hur man blir när man arbetar som den här typen av fotograf. På filmen såg vi också hur Nachtwey fotograferade en kvinna som just fått hem sin sons döda kropp efter ett krig. Hur kvinnan, omgärdad av andra kvinnliga släktingar, grannar och bekanta, bröt fullständigt samman utanför sitt hus.
När jag såg den där Burger King-servitören som satt och grät framför fotbolls-vm medan hans landsmän larmade och skrek utanför, tänkte jag att det här skulle ju bli Årets Bild, men jag kunde inte förmå mig att ta upp kameran. Det skulle ha känt som om jag trängde mig på på ett närmast oanständigt vis. Och då var det ju bara fotbolls-vm.
Det är ju bra att han tränger sig på (Han själv säger dessutom att alla han fotograferat har varit med på det.). Det behövs uppmärksammas att det bor folk mellan järnvägsspår. Men jag skulle aldrig klara av det.
http://www.orebrotown.com/sv/uppleva/evenemang/evenemang/evenemang---orebro/2010-05-12-utstallning-james-nachtwey-foto.html
Nachtwey har vigt sitt liv åt att åka runt och fotografera världens våld och elände, krig och fattigdom. Vi hamnade där i söndags när det regnade som värst men kom aldrig runt hela utställningen. Vi fastnade framför dokumentärfilmen om Nachtwey och blev sittande där tills det var stängningsdags.
Filmen visade bland annat hur han varit och fotograferat fattigdomen i Jakarta. Här bodde människor, människor med jobb som ändå inte hade råd med tak över huvudet, bredvid järnvägen. Och med bredvid järnvägen menar jag med ett avstånd från förbipasserande tåg på en, högst en och en halv meter. Förmodligen handlade det om att detta var den enda mark som var fri, där det inte kostade något att uppehålla sig, där ingen körde bort dem.
Mellan två spår (kanske två meter mellan spåren) bodde en familj med små barn. Mannen hade på "hemväg" blivit påkörd av ett tåg och förlorat en arm och ett ben. När tågen for förbi och någon spolade i tågtoaletterna skvätte det upp i deras ansikten.
Ja, sa P, efter att vi blivit utslängda ur konsthallen. Det här att du förmodligen blir arbetslös om någon månad (min visstidsanställning är slut då) är ju inte någon katastrof egentligen.
Och det är det ju inte. Jag kommer inte bo mellan spåren på Örebro resecentrum om en månad.
Funderade också på hur man är och hur man blir när man arbetar som den här typen av fotograf. På filmen såg vi också hur Nachtwey fotograferade en kvinna som just fått hem sin sons döda kropp efter ett krig. Hur kvinnan, omgärdad av andra kvinnliga släktingar, grannar och bekanta, bröt fullständigt samman utanför sitt hus.
När jag såg den där Burger King-servitören som satt och grät framför fotbolls-vm medan hans landsmän larmade och skrek utanför, tänkte jag att det här skulle ju bli Årets Bild, men jag kunde inte förmå mig att ta upp kameran. Det skulle ha känt som om jag trängde mig på på ett närmast oanständigt vis. Och då var det ju bara fotbolls-vm.
Det är ju bra att han tränger sig på (Han själv säger dessutom att alla han fotograferat har varit med på det.). Det behövs uppmärksammas att det bor folk mellan järnvägsspår. Men jag skulle aldrig klara av det.
Kommentarer
Så kanske en annan gång ... för det låter spännande också. Nu skall jag titta på länken.
Kram!