Tänk om det är klimakteriet!

Skrev inte Kerstin Thorvall en bok som hette så? Och nej, jag pratar inte längre om min förkylning. Jag pratar om detta märkliga att jag tycker att det är skönt att det är mörkt, att den första snön har kommit, att man kan kokonera sig och uva in sig i sig själv och tjocka tröjor. Vad är det som händer?

Jag ska hata vintern. Så har det alltid varit förut. Jag ska förbanna den för all energi och kreativitet som liksom bara sugs ur mig denna tid på året. Detta har alltid varit den värsta tiden på året. En känsla som grundlades, som cement, under skolåren. Varje morgon skulle man upp kvart i fem, tvätta sig i iskallt vatten (Jag bodde på landet och vi var tvugna att elda i värmepannan för att få varmvatten och det hann inte bli varmt tills jag skulle tvätta mig, trots att min äckligt morgonpigge pappa gick upp klockan fyra och eldade och skottade upp garageinfarten för att vi skulle få ut bilen. Sedan satt han med kaffe och tyckte att livet var underbart - jag är inte ironisk - när jag kom ned till köket och kände mig som döden. Ju surare jag var desto piggar blev han, bara för att jävlas, det är jag säker på.)
Väl kommen till skolan var varje sekund utomhus ett helvete av hårda snöbollar och mulningar i snödrivor. Jag var ett mesigt litet barn och tyckte att det var som att befinna sig i en krigszon. Det fanns ett sk "snöbollsområde" på skolgården dit man kunde gå om man ville få snöboll kastad snöboll på sig eller bli mulad, sådant var tillåtet där -men bara där, hette det. Under sex års låg- och mellanstadiestudier satte jag aldrig min fot på detta område, ändå var det inte en rast vintertid som jag inte låg i en snödriva med huvudet före. Försökte man ta skydd inomhus kom en beskäftlig lärare farande som gubben ur lådan och påpekade att man skulle vara ute på rasten. När man förklarade att man inte var intresserad av att bli pepprad med ispärlor under de 20 minuter rasten varade utan föredrog att vara i fred den tiden, fick man det briljanta rådet att man kunde ju gå någon annanstans. Som om det inte var det jag just försökt. Som om det var på den plats jag stod man kastade ispärlor och inte på mig och som om kastarna inte skulle följa efter mig om jag "gick någon annanstans". Som det lydiga barn jag var provade jag faktiskt att följa rådet en gång. Men bara en gång. Jag fick för mycket snö instoppat i munnen för att prova igen.
Nå, sen kom ju barvintrarna.

Herregud, vad jag var bitter över vinterdelen av min skolgång fortfarande känner jag. Det var ju inte om det det här skulle handla. Jag skulle ju skriva om hur jag plötsligt har börjat tycka om mörkret och snön. Hela förra vintern njöt jag av stillheten och omslutenheten när jag gick hem från jobbet i mörkret. I år bekommer det mig inte att det är mörkt när jag ska upp på morgnarna. Jag gnäller ändå lite över att "det är ju som att gå upp mitt i natten" så där plikskyldigast, som om det är därför jag är så satans grinig så här dags på dagen (för jag känner mig fortfarande som döden på morgnarna) men P har varit med för länge för att gå på sånt där. "Du skulle se vilken min du har när du ska ta dig ur sängen."

Vet inte vad det är som plötsligt fått mig att trivas i denna kolsvarta tillvaro. Tänk om det är klimakteriet!
Har en känsla av att jag kanske kommer att få äta upp det här inlägget, någon gång framme i januari så där. Vi får väl se vad det står här då.

Är det någon som tycker att den nya vinterlayouten här är lite svårläst, får man gärna tala om det. Vi får se om jag gör något åt det :)

Men nu: Solsken!

Kommentarer

skogsnuvan sa…
Jag lovar. Det är inte klimakteriet. Det är inte åldern heller. Vete fasen vad det är men något allvarligt fel måste det ha blivit på dig.
Skatan sa…
Och jag som alltid gillat vintern ... tills i vintras ... bävar i år för vad komma månde. :-)

Vilken hemsk skoltid du måste ha haft med det där snöpulandet och ja ... mobbandet ... skulle man väl ha kallat det idag och lärarna som inte fattade n å g o n t i n g !!!

Fast klimakteriet är det INTE ... dit har du lååångt kvar.

Jag får säga som min pappa alltid brukar säga vid såna här tillfällen ...

- Stå ut!

Kram!
Sktan sa…
PS Jag glömde ju kommentera det fina vackra nya temat på din blogg.

Liiite svårläst är det men så vackert. Och isande kallt! Brrr... Fast då menar jag vackert kallt :-)

Kram!
storabh sa…
Ja, varför ska alla ändra sina layouter så förbannat? Är det kul, eller? (Nu var jag väl elak och rev ifrån, eller i eller vad det heter?)
Soldansare sa…
Ja, du riviga Stora B, det är jättekul! Och jag bara kände att jag MÅSTE ha en vinterblogg, för det är som Skogsnuvan säger, något allvarligt fel har det blivit på mig.
Loll sa…
Om man med klimakteriet sätter likhetstecken med att inte behöva vara i ständig spotlight, så kan du har rätt. Alltså, en slags avslappning infinner sig, där ett mörker kan vara behagligt och njutbart att vila i. Hej lilla vinter och raggsockor och jättekofta! Krram

Populära inlägg