2011 är här!
Vid Tolvslaget 2009 stod jag uppklämd i ett barfönster i Lübeck, klamrande mig fast i en miniflaska sekt medan krutröken låg tät och raketpinnarna haglande runt öronen på oss.
Inför det magiska klockslaget 2010 hade vi förskansat oss högst uppe i ett "torn" på Grand Hotell i Norrköping. Det handlar inte om att vi har blivit gamla och fega, inte alls.
Det bara bidde så.
Nu var vi ju i Sverige och där går det ju lite mer städat till än i Tyskland. Vid 18-tiden satt jag lätt vemodig över tidens flykt osv, i rummets obekvämma soffa och sammanfattade det gångna året i min anteckningsbok medan P låg och slumrade i sängen. Då tutade det plötsligt i lur alldeles utanför fönstret och en kvinna hälsar oss välkomna till årets nyårsfyrverkeri. Något yrvakna stack vi näsorna över fönsterkarmarna och upptäckte att stranden på andra sidan Motala ström var svart av folk. Ett tal hölls och sedan brände Norrköpings kommun av ett stort fyrverkeri alldeles utanför vårt fönster. Snacka om att vara på första parkett!
Men nog var det lite mer ordnade former än den veritabla krigszon som Lübecks stadskärna förvandlas till vid midnatt nyårsnatten. Fast det blev en del frifräsande raketer vid själva tolvslaget även i Norrköping.
Så kom det då, det nya året, fräsande förbi vårt fönster som en förlupen raket.
Eller så var det det som kom först vid ett-tiden, när dammet och blixtarna lagt sig och vi satt i vårt nedsläckta tornrum med varsitt halvdrucket champangeglas och såg en sådan där thailändsk lyckta i ensamt majestät sakta glida fram långt, långt borta på den svarta himlen.
Kanske var det det nya året som kom.
Kanske hade hon tänkt:
Jag låter dem larma och göra sig till en stund, mäta sin eld mot himlen och tro att de vet precis hur allting är. Sen när de har tröttnat och gått någon annanstans, då kommer jag. Då glider jag in så sakteliga över Motala ström.
För det var väl inte det gamla året som smet ut bakvägen, med svansen mellan benen...
Inför det magiska klockslaget 2010 hade vi förskansat oss högst uppe i ett "torn" på Grand Hotell i Norrköping. Det handlar inte om att vi har blivit gamla och fega, inte alls.
Det bara bidde så.
Nu var vi ju i Sverige och där går det ju lite mer städat till än i Tyskland. Vid 18-tiden satt jag lätt vemodig över tidens flykt osv, i rummets obekvämma soffa och sammanfattade det gångna året i min anteckningsbok medan P låg och slumrade i sängen. Då tutade det plötsligt i lur alldeles utanför fönstret och en kvinna hälsar oss välkomna till årets nyårsfyrverkeri. Något yrvakna stack vi näsorna över fönsterkarmarna och upptäckte att stranden på andra sidan Motala ström var svart av folk. Ett tal hölls och sedan brände Norrköpings kommun av ett stort fyrverkeri alldeles utanför vårt fönster. Snacka om att vara på första parkett!
Men nog var det lite mer ordnade former än den veritabla krigszon som Lübecks stadskärna förvandlas till vid midnatt nyårsnatten. Fast det blev en del frifräsande raketer vid själva tolvslaget även i Norrköping.
Så kom det då, det nya året, fräsande förbi vårt fönster som en förlupen raket.
Eller så var det det som kom först vid ett-tiden, när dammet och blixtarna lagt sig och vi satt i vårt nedsläckta tornrum med varsitt halvdrucket champangeglas och såg en sådan där thailändsk lyckta i ensamt majestät sakta glida fram långt, långt borta på den svarta himlen.
Kanske var det det nya året som kom.
Kanske hade hon tänkt:
Jag låter dem larma och göra sig till en stund, mäta sin eld mot himlen och tro att de vet precis hur allting är. Sen när de har tröttnat och gått någon annanstans, då kommer jag. Då glider jag in så sakteliga över Motala ström.
För det var väl inte det gamla året som smet ut bakvägen, med svansen mellan benen...
Kommentarer