... och andra till synes slumpartade tillfälligheter.
Det blir aldrig riktigt som jag tänkt mig när jag går på biblioteket.
(Och då talar jag inte bara om att jag tror att jag ska kunna sitta och skriva i bibliotekskafét som är en veritabel barnkammare, men istället sitter och tänker, ondskefullt att var får alla vi sura kärringar som bara vill ha lite jävla lugn och ro sitta då!)
Förra gången skulle jag ju låna Oksanen och Auster och kom ut med Lucky Luke. Idag skulle jag låna mera Lucky Luke, för det var ju kul, och kom ut med Oksanen och Auster, samt böcker av och om Rudolf Steiner – beställning från P.
När jag rotade runt nere i det, tidigare omnämna magasinet – det var nämligen där herr Steiner befann sig – hittade jag, till min förvåning, en bok som heter De döda talar på band.
En av mina absoluta favoritböcker är Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen. Jonas i den boken lånar De döda talar på band på biblioteket i Ringarryd. Jag har alltid trott att De döda talar på band var en bok som Gripe hittade på för att backa upp sin idé att Emelie Selander, som dog på 1700-talet, plötsligt viskar i Jonas bandspelare. Men där stod den då på en hylla, boken, existerande i sinnevärlden.
Jag behöver väl inte tala om att jag lånade även den boken. Rapporter om dess innehåll kommer så snart jag läst den.
Det är lite extra roligt efter som Tordyveln flyger i skymningen är en bok som uppmanar läsare till att vara vaksam på till synes slumpartade tillfälligheter i tillvaron.
När jag var i högstadieåldern gick Tordyveln... som sommarlovsteater på radion och jag tvingade min mamma att spela in serien på band när jag var borta och jobbade på dagarna. Det var nästan kusligt magiskt att komma hem och lyssna på de där inspelningarna som handlade om döda människors röster som tagit sig in på bandupptagningar, eftersom det i mina inspelningar brusade och knastrade och fräste på ett mycket märkligt sätt.
Som de jordnära människor vi var kom vi fram till att bruset och knastret och fräsandet var störningar från min mammas elvisp som gick varm hela dagarna alldeles intill radion eftersom hon bakade kakor till ett kafé på den här tiden.
Men vem vet.
Glöm inte heller
att närhelst du ser en tordyvel
falla på rygg framför dina fötter,
så skall du skynda dig att vända den rätt,
på det att den inte ska bringa dig olycka!
Aropå Auster och slumpen så var den första bok jag läst av Auster Orakelnatten, som jag lånade uteslutande för att omslaget lyste så förhäxande blått, där den stod på en snurra i biblioteket. Orakelnatten handlar om en man som köper en blå anteckningsbok i en pappershandel eftersom han inte kan slita sig i från den (boken, inte pappershandeln) och boken och den historia han skriver i den påverkar sedan hans tillvaro...
Och i kväll vinner Loll en guldbagge för bästa manus för Svinalängorna! Tror jag, tralala...
(Och då talar jag inte bara om att jag tror att jag ska kunna sitta och skriva i bibliotekskafét som är en veritabel barnkammare, men istället sitter och tänker, ondskefullt att var får alla vi sura kärringar som bara vill ha lite jävla lugn och ro sitta då!)
Förra gången skulle jag ju låna Oksanen och Auster och kom ut med Lucky Luke. Idag skulle jag låna mera Lucky Luke, för det var ju kul, och kom ut med Oksanen och Auster, samt böcker av och om Rudolf Steiner – beställning från P.
När jag rotade runt nere i det, tidigare omnämna magasinet – det var nämligen där herr Steiner befann sig – hittade jag, till min förvåning, en bok som heter De döda talar på band.
En av mina absoluta favoritböcker är Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen. Jonas i den boken lånar De döda talar på band på biblioteket i Ringarryd. Jag har alltid trott att De döda talar på band var en bok som Gripe hittade på för att backa upp sin idé att Emelie Selander, som dog på 1700-talet, plötsligt viskar i Jonas bandspelare. Men där stod den då på en hylla, boken, existerande i sinnevärlden.
Jag behöver väl inte tala om att jag lånade även den boken. Rapporter om dess innehåll kommer så snart jag läst den.
Det är lite extra roligt efter som Tordyveln flyger i skymningen är en bok som uppmanar läsare till att vara vaksam på till synes slumpartade tillfälligheter i tillvaron.
När jag var i högstadieåldern gick Tordyveln... som sommarlovsteater på radion och jag tvingade min mamma att spela in serien på band när jag var borta och jobbade på dagarna. Det var nästan kusligt magiskt att komma hem och lyssna på de där inspelningarna som handlade om döda människors röster som tagit sig in på bandupptagningar, eftersom det i mina inspelningar brusade och knastrade och fräste på ett mycket märkligt sätt.
Som de jordnära människor vi var kom vi fram till att bruset och knastret och fräsandet var störningar från min mammas elvisp som gick varm hela dagarna alldeles intill radion eftersom hon bakade kakor till ett kafé på den här tiden.
Men vem vet.
Glöm inte heller
att närhelst du ser en tordyvel
falla på rygg framför dina fötter,
så skall du skynda dig att vända den rätt,
på det att den inte ska bringa dig olycka!
Aropå Auster och slumpen så var den första bok jag läst av Auster Orakelnatten, som jag lånade uteslutande för att omslaget lyste så förhäxande blått, där den stod på en snurra i biblioteket. Orakelnatten handlar om en man som köper en blå anteckningsbok i en pappershandel eftersom han inte kan slita sig i från den (boken, inte pappershandeln) och boken och den historia han skriver i den påverkar sedan hans tillvaro...
Och i kväll vinner Loll en guldbagge för bästa manus för Svinalängorna! Tror jag, tralala...
Kommentarer
Kram!