Håll passionen vid liv!
"Det som faktiskt VAR bättre förr var den passion man kände för ett TV-program" skriver Linda i kommentarerna till det tidigare inlägget.
Och jag måste ju säga att jag har rätt svårt att hetsa upp mig inför något av dagens program och det är inte mitt fel, det hävdar jag bestämt. TV-programmen var banne mig bättre förr.
Däremot lyckades jag faktiskt pumpa upp så mycket passion för Nord & Syd så att inte bara hela söndagen gick åt att titta på klipp i YouTube utan även batteriet i min mobil som jag använt för att titta på fler klipp i YouTube. Dessutom har jag irrat runt i olika affärer för att leta efter dvd-boxen, men jag har inte blivit så tokig att jag börjat rota i skåp och lådor efter mitt kuvert med urklipp från TV-serien, för det tror jag faktiskt att jag har kvar någonstans...
Annars måste jag nog säga att det mesta faktiskt är bättre nu än förr, särskilt jag själv. Kanske inte till det yttre då, men på något sätt så känns det inte som någon större katastrof att se ut som jag nu, som det gjorde att se ut som jag då. Om ni förstår vad jag menar...
Ett tag var jag lite sur på mig själv för att jag inte hade vett att vara glad över att vara smal och slät medan jag var det. Sedan insåg jag plötsligt att istället för att vara arg över att jag varit dum borde jag vara glad för att jag ser ut som jag gör nu, för det kan ju fortfarande bli värre.
Men det där med passionen verkar vara något som man får lov att arbeta mera med nu för tiden. Förr kunde jag bli alldeles yr av någon rad i en dikt, över bilderna och formuleringen och hur det liksom stämde med...med livet och...ja. Men nu är det svårare. Det är som om det liksom stelnar någonstans därinne i huvud, som en vaxpropp.
Ett symtom på förstelning när det gäller dikter är att jag plötsligt börjat läsa diktsamlingar från pärm till pärm, som om de vore en "vanlig" bok, förr läste jag hit och dit och som jag ville. Samma dikter om och om igen. Nu är det som om jag måste hålla mig till ett vedertaget mönster. Men det där kan man ju faktiskt göra något åt själv så nu har jag börjat att läsa hit och dit igen, stanna och fundera där jag själv vill och bara frossa i dikt efter dikt om det är det jag vill.
Veckans dikt är bitar ur en sådan där passionsdikt från förr, en sådan där som liksom öppnade nya sätt att tänka på, som ställde alla idéer om vad dikt var över ända.
Och jag måste ju säga att jag har rätt svårt att hetsa upp mig inför något av dagens program och det är inte mitt fel, det hävdar jag bestämt. TV-programmen var banne mig bättre förr.
Däremot lyckades jag faktiskt pumpa upp så mycket passion för Nord & Syd så att inte bara hela söndagen gick åt att titta på klipp i YouTube utan även batteriet i min mobil som jag använt för att titta på fler klipp i YouTube. Dessutom har jag irrat runt i olika affärer för att leta efter dvd-boxen, men jag har inte blivit så tokig att jag börjat rota i skåp och lådor efter mitt kuvert med urklipp från TV-serien, för det tror jag faktiskt att jag har kvar någonstans...
Annars måste jag nog säga att det mesta faktiskt är bättre nu än förr, särskilt jag själv. Kanske inte till det yttre då, men på något sätt så känns det inte som någon större katastrof att se ut som jag nu, som det gjorde att se ut som jag då. Om ni förstår vad jag menar...
Ett tag var jag lite sur på mig själv för att jag inte hade vett att vara glad över att vara smal och slät medan jag var det. Sedan insåg jag plötsligt att istället för att vara arg över att jag varit dum borde jag vara glad för att jag ser ut som jag gör nu, för det kan ju fortfarande bli värre.
Men det där med passionen verkar vara något som man får lov att arbeta mera med nu för tiden. Förr kunde jag bli alldeles yr av någon rad i en dikt, över bilderna och formuleringen och hur det liksom stämde med...med livet och...ja. Men nu är det svårare. Det är som om det liksom stelnar någonstans därinne i huvud, som en vaxpropp.
Ett symtom på förstelning när det gäller dikter är att jag plötsligt börjat läsa diktsamlingar från pärm till pärm, som om de vore en "vanlig" bok, förr läste jag hit och dit och som jag ville. Samma dikter om och om igen. Nu är det som om jag måste hålla mig till ett vedertaget mönster. Men det där kan man ju faktiskt göra något åt själv så nu har jag börjat att läsa hit och dit igen, stanna och fundera där jag själv vill och bara frossa i dikt efter dikt om det är det jag vill.
Veckans dikt är bitar ur en sådan där passionsdikt från förr, en sådan där som liksom öppnade nya sätt att tänka på, som ställde alla idéer om vad dikt var över ända.
Kommentarer
http://www.ginza.se/search/DisplaySearch.aspx?searchString=nord+och+syd
http://cdon.se/search?category=1769&q=nord+och+syd
Inte får jag hjärtklappning av lycka för så mycket heller. Hjärtklappning får jag mest av att slita med veden och vet du. Det är så länge sedan jag fick hjärtklappning av att se någon vacker man i ögonen. Förstenad. Är det så man blir på äldre dar?