Orden kommer alltid tillbaka

Har nu bökat i en dryg timme för att försöka få det här inlägget att låta något mindre pretentiöst och förmätet men det går inte. Det är helt enkelt ett pretentiöst och förmätet inlägg, det får ni finna er i. (För att jag skulle låta bli att publicera det verkar ju inte vara ett alternativ.)


Orden kommer alltid tillbaka, om man en gång haft dem, skriver Loll som en kommentar till förra inlägget.


Men hur ska man våga lita på det?


Min stora skräck är att om jag inte underhåller det där flödet, sipprandet, droppandet, så sinar källan. Jag har ingen som helst tillit till den där ...förmågan. Ingen alls.


Sen kan man ju fråga sig varför det skulle vara en sådan katastrof om det upphörde. Varför det ska formuleras så förbannat hela tiden. Jag menar, det finns ju massor med människor som lever riktigt lyckliga och rika liv utan att skriva. (Det finns till och med folk som lever lyckliga och rika liv utan att läsa!)



Man måste inte ha ord och tankar inombords hela tiden, skriver Linda. Och det kan kanske vara riktigt nyttigt att inte hela tiden snurra runt en massa saker i huvudet. Någonstans i den förnuftiga delen av mig känner jag att jag kanske...kanske, borde öva lite på att bara ha det tyst ibland.


Men det är det där att rörelsen är så viktig. Rörelsen i huvudet. Det finns inget som får mig att känna mig så levande som när det snurrar formuleringa och idéer hit och dit, som när jag sitter och flyttar omkring de här formuleringarna på ett papper eller en skärm, byter ett ord här ett ord där.
Och man vill ju inte vara död.

Skogsnuvan tycker att jag ska skriva klart bourgogneboken och det tycker jag också men den ligger stum i sin pärm den också för tillfället.

En seg och trög dikt har jag skrivit, dock. Den får bli "veckans dikt".

Fast när jag tittar på den känns den inte alls klar. Kanske borde jag ha en liten snärtig slutkläm på den?

Nå, jag har ju formulerat mig i alla fall.

Jag skriver, alltså finns jag. Och då kan jag ju sova lugnt i natt.