Jag borde ha anat oråd
... när jag, klockan kvart i sex denna måndagmorgon vaknade och kände mig utvilad!
kände att jag var redo att gå upp!
En måndagmorgon!
Kan inte minnas att det någonsin har hänt. Oavsett veckodag.
Det höll i sig till lunchen.
På väg tillbaka med hämtmaten i högsta hugg viker sig plötsligt höger fot, utan synbar anledning, och jag brakar i backen med buller och bång och mat och glasögon far åt alla håll. Strategiskt nog landar jag ganska precis mitt i vägen. Ingen idé att rasa ihop på ett diskret sätt.
Det är tur att jag har världens bästa arbetskamrater som
kände att jag var redo att gå upp!
En måndagmorgon!
Kan inte minnas att det någonsin har hänt. Oavsett veckodag.
Det höll i sig till lunchen.
På väg tillbaka med hämtmaten i högsta hugg viker sig plötsligt höger fot, utan synbar anledning, och jag brakar i backen med buller och bång och mat och glasögon far åt alla håll. Strategiskt nog landar jag ganska precis mitt i vägen. Ingen idé att rasa ihop på ett diskret sätt.
Det är tur att jag har världens bästa arbetskamrater som
- försöker lyfta upp mig från vägen
- leder mig till jobbet
- letar upp benlindor (eller vad det heter)
- och till slut placerar mig i en bil
- kör mig ända fram till porten och
- följer mig till dörren bara för att se till att jag verkligen kommer in.
Idag känns lämpligt att spela Olle Ljungströms Sånt som bara händer mig:
Kommentarer
Krya på dig
Visst är det konstigt att när man drattar på aslet så först tittar man sig omkring och undrar om någon såg och sedan undrar man om man skadat sig.
Hoppas du inte brutit något. Krya på dig. och du...kliv inte upp för tidigt.
Och Lisbeth: Det vaaar mer pinsamt än det gjorde ont. Föredrar att bryta benen av mig mer i enskildhet, så att säga.. :)
Kram!