Om förebilder

Det började med att jag lyssnade jag på en man som berättade om hur hans far slagit honom, misshandlat hans mor, kastat ut honom att leva på gatan, tagit ifrån honom "min frihet, mina drömmar, min ryggrad" i och med en del andra handlingar. Sedan sa han, mannen som berättade, att pappan ändå alltid varit hans största förebild.
Jag kunde inte förstå och få ihop det. Jag fick börja slå i lexikon.
Enligt Svenska Akademins Ordlista är förebild det samma som föredöme.
I Norstedts Etymologiska Ordbok är föredöme ett "gott mönster för handlande."
Det hjälpte inte.
Hur kan du se någon som behandlat dig och dina närmaste på ovanstående angivna sätt, som din största förebild, ett gott mönster för handlande.
Jag kunde inte förstå och få ihop det.

Men visst, den där pappan hade förutom allt det ovanstående angivna också lyckats att snabbt etablera sig i ett främmande land, lärt sig språket fortare än någon annan som kom till det främmande landet samtidigt som han, sett möjligheterna istället för motståndet. Och det är ju onekligen ett gott mönster för handlande.

Så kanske är det fel av mig att definiera en person som är en förebild som ett helt igenom, innifrån och ut, gott mönster för handlande. Det är ju inte så det fungerar. Vi är inte helgjutna block.
Svaret på frågan om människan är god eller ond är JA.
Sådant lär man sig med åren, är en insikt som tyder på mognad. Så jag är väl lite halvmogen, sådär. För jag kan, trots att jag vet allt detta, inte riktigt förlika mig med den där mannen, som allting började med, och hans syn på sin far som en förebild. Någon måtta får det faktiskt vara, känner jag, trots allt. Det kan inte hjälpas.

Jag tror på att använda sitt eget huvud. Det går inte att ha förebilder i den meningen "allt han gör, gör jag också".
Men man kan plocka bitar av klokskap och ryggrad från varandra. En viss typ av sådana bitar samlar jag i en bok som jag kallar mitt citatblock. Saker som andra människor har formulerat som är som de där spikarna (som säkert heter något speciellt) som bergsbestigarna knackar in i berget för att fästa sina karbinhakar (Kanske heter det något annat än karbinhakar?) som håller fast den där linan som de har anförtrott sina liv - livlinan. Som de spikarna kan språket också vara.

Men de där citaten som känns som de där spikarna att fästa den där livslinan i, dyker upp allt mer sällan ju längre åren går. Kanske beror det på att jag blir allt mer inbilsk med tiden, att jag tror mig veta allt vid det här laget.
Fast det hjälper ju inte att veta allt. I min värld ska det ju formuleras också. Och det kan ju vissa bättre än andra. Som till exempel mina tonårs stooora Förebild Bodil Malmsten som bland annat skrev det här livlinecitatet:
Brinn för livet och beskriv det.

Kommentarer

Skatan sa…
Nej att denne far skulle vara sonens "förebild" måste vara fel ordval ... kanske att han såg upp till honom, vissa sidor av honom men förebild när han också kände till hans STORA nackdelar har jag svårt att förstå att han kunde vara, jag också. Och så började jag också tänka till och fråga mig om jag har några "förebilder" ... och i ordets egentliga bemärkelse har jag nog inte det ... om inte min mamma då som verkligen var ett "gott mönster för handlande" och som hon var kan jag aldrig leva upp till.

Och så har jag ju idoler förstås ... Bodil Malmsten, Oscar Wilde, Meryl Streep, Paul Auster, Donovan, Bob Dylan och en hel bunt flera .... det går inte att räkna dem alla ... och i bloggvärlden ... Lilla Blå, en outstanding person enligt mitt tycke m fl m fl ... Skogsnuvan, en underbar bloggare och vän och så du själv förstås, ditt litterära Eldklotter med så mycket litteratur och tankar om skrivande och ditt filosoferande i allmänhet och ... ja, det finns verkligen många fler ... ingen mer nämnd, ingen glömd :-)

Det är verkligen roligt att få sådana här impulser som här hos dig ... och att få tänka till ordentligt ett tag.

Kram! ...
Loll sa…
Tack för ditt inlägg. Det var mycket, mycket tänkvärt och det innehöll goda reflexioner och bra analyser. Sånt jag verkligen uppskattar. Det enda jag tänker om den sonen som talar så om sin far är att: det var den far som stod till buds och att han på något sätt blandar ihop att han älskade honom med att han var en förebild. För kärlek kan man känna till den värsta djävul paradoxalt nog... /Loll
skogsnuvan sa…
Förebilder. Ditt skrivande får mig att börja fundera över vem jag har som förebild. Kanske min farmor som var så god och mild och klok. När jag funderar kan jag nog inte komma ihåg någon fler just nu. Ingen som jag skulle vilja vara lik helt och fullt. En liten förbild av några sidor hos några människor men jag känns som om jag kanske kan duga att vara jag utan förebild.
Lisbeth sa…
Kan det vara så att språkets användande och betydelse av orden har förändrats. De vi lärt oss genom de äldre och svenska akademins ordlista får allt mindre betydelse. Jag har tex. jättesvårt att läsa ,Tjejen; i en dagstidning. Jag tycker det ska stå kvinna eller flicka. Kanske därför det är svårt att hitta dina citat. När det gäller förebild så gillar jag ditt resonemang. Det finns inget vitt eller svart i en människa men vart går gränsen för att ett handlande ska fungera som förebild. Sen finns det ju olika förebilder, de vi har i vardagen nära oss och det vi möter i media o press. Jag ställer mycket högra krav på de som finns i min närhet
Ha en fin höstdag i morgon

Populära inlägg