Om förebilder

Det började med att jag lyssnade jag på en man som berättade om hur hans far slagit honom, misshandlat hans mor, kastat ut honom att leva på gatan, tagit ifrån honom "min frihet, mina drömmar, min ryggrad" i och med en del andra handlingar. Sedan sa han, mannen som berättade, att pappan ändå alltid varit hans största förebild.
Jag kunde inte förstå och få ihop det. Jag fick börja slå i lexikon.
Enligt Svenska Akademins Ordlista är förebild det samma som föredöme.
I Norstedts Etymologiska Ordbok är föredöme ett "gott mönster för handlande."
Det hjälpte inte.
Hur kan du se någon som behandlat dig och dina närmaste på ovanstående angivna sätt, som din största förebild, ett gott mönster för handlande.
Jag kunde inte förstå och få ihop det.

Men visst, den där pappan hade förutom allt det ovanstående angivna också lyckats att snabbt etablera sig i ett främmande land, lärt sig språket fortare än någon annan som kom till det främmande landet samtidigt som han, sett möjligheterna istället för motståndet. Och det är ju onekligen ett gott mönster för handlande.

Så kanske är det fel av mig att definiera en person som är en förebild som ett helt igenom, innifrån och ut, gott mönster för handlande. Det är ju inte så det fungerar. Vi är inte helgjutna block.
Svaret på frågan om människan är god eller ond är JA.
Sådant lär man sig med åren, är en insikt som tyder på mognad. Så jag är väl lite halvmogen, sådär. För jag kan, trots att jag vet allt detta, inte riktigt förlika mig med den där mannen, som allting började med, och hans syn på sin far som en förebild. Någon måtta får det faktiskt vara, känner jag, trots allt. Det kan inte hjälpas.

Jag tror på att använda sitt eget huvud. Det går inte att ha förebilder i den meningen "allt han gör, gör jag också".
Men man kan plocka bitar av klokskap och ryggrad från varandra. En viss typ av sådana bitar samlar jag i en bok som jag kallar mitt citatblock. Saker som andra människor har formulerat som är som de där spikarna (som säkert heter något speciellt) som bergsbestigarna knackar in i berget för att fästa sina karbinhakar (Kanske heter det något annat än karbinhakar?) som håller fast den där linan som de har anförtrott sina liv - livlinan. Som de spikarna kan språket också vara.

Men de där citaten som känns som de där spikarna att fästa den där livslinan i, dyker upp allt mer sällan ju längre åren går. Kanske beror det på att jag blir allt mer inbilsk med tiden, att jag tror mig veta allt vid det här laget.
Fast det hjälper ju inte att veta allt. I min värld ska det ju formuleras också. Och det kan ju vissa bättre än andra. Som till exempel mina tonårs stooora Förebild Bodil Malmsten som bland annat skrev det här livlinecitatet:
Brinn för livet och beskriv det.