Etiketter

Vägen till Tranströmer

Jag vet att jag har något fel på tårsystemet och att det är något i huvudet och hjärtat som inte synkar när det gäller att böla på rätt ställe, men jag blir alldeles blankögd när jag ser det här. Av någon anledning.



Nå i alla fall:

13:00 igår annonserade Akademin att Tranströmer fått Nobelpriset
Strax efter 16:30 passerade jag de fyra bokhandlar som jag - om jag vill - passerar på väg hem från jobbet. Endast i en av dem fanns Tomas Tranströmer och då i form av två ynka exemplar av Tranströmer - ett diktarporträtt av Staffan Bergsten. Men inget AV nobelpristagaren själv. Och jag vågar påstå att det inte handlade om att det var slutsålt.

Endast i en av dessa fyra bokhandlar fanns över huvud taget en lyrikavdelning. En patetisk lyrikavdelning i form av en midjehög, halvfylld papphylla gömd längst in i bokhandelns mörkaste hörn.
Låter jag bitter?
När det gäller lyrikens ställning i landet är jag bitter.
På Babel senare på kvällen sade Eva Beckman att alla som höll på med mindfullness borde läsa Tranströmer istället.
Böcker om mindfullness hade jag säkert hittat.
Låter jag bitter?
När det gäller lyrikens ställning i landet ÄR jag bitter.

Jag lufsade hemåt, besviken mitt i glädjeyran över att han äntligen fått nobelpriset. Äntligen!
Jag lufsade hem för där fanns han ju, ständigt vakande bredvid min säng, Tomas Tranströmer, diktmästaren.

Här på bloggen (som för övrigt är döpt efter en Tranströmer-dikt) kommer det i alla fall att finnas Tranströmer varje vecka fram till prisutdelningen (åtminstone).
Etiketter:

Kommentarer

Skatan sa…
Nej, du är inte bitter. Eller ... vi har ALL ANLEDNING i så fall att vara bittra. Jag känner precis likadant som du. Våra bokhandlar förfaller ... snart finns det bara böcker om Mindfulness, Recept och dylikt kvar. Och inte "kan" många av expediterna där något heller. Jag fick i alla fall tag i en samlingsvolym, Dikter och prosa 1954-2004 i Borlänge där de har bra personal och inköpare. Ett ex fanns det kvar plus den där biografin av Bergsten.

Vi får starta någon slags proteströrelse mot förfallet.

Kram!

PS Jag visste att Eldklotter kom från Tranströmer :-) ... DS
10 oktober 2011 kl. 14:28
Anonym sa…
Jag jobbade som bokhandlarbiträde i fem år, tills den nya chefen (en import från coop forum!) vill införa en ny policy i vilken man bortsåg från den traditionella stämningen av tillbakadragen uppmärksamhet, i bokhandlar och antikvariat. Istället skulle vi gå runt och fråga om kunden ville ha hjälp, som om vi sålde mattor. Många impulskunder och strandläsare uppskattade detta medan Läsarna kände sig smått trakasserade och omyndigförklarade. Samtidigt kom det direktiv uppifrån (bokia) att utgivningen skulle bli "smalare". Inte i betydelsen smal litteratur, utan en större koncentration på bästsäljare. Hur skulle bokhandeln då särskilja sig från Coops bokpallar? Genom kunnig personal? Ja. Men en sak vill jag göra klart; med "kunnig" menas i bokhandeln inte idag kännedom om god litteratur eller sökvägar att finna den, det handlar om att med ett leende på läpparna bekräfta kundens dåliga smak, genom att pracka på dem "vad de vill ha". Det var i sammanhanget mycket tal om att spara hyllplats. Inga hyllvärmare således. Men jag påpekade att en enda ynka hylla hade räckt mer än väl för att täcka den huvudsakliga kvalitetsutgivningen som ges ut i Sverige. Vad lyriken angår hade vi en halv ynka meter längst nere vid golvet. Man skulle å andra sidan kunna tala om att priserna för ett nyutgivet dikthäfte vida övergår vad den genomsnittlige lyrikläsaren är beredd att ge. De gör förmodligen som jag. Jag går till en bokhandel och tittar. Ser jag något intressant så går jag hem och beställer den till halva priset på nätbokhandeln. Lyriken tar steget från femtio- och sextiotalens offentlighet till en företeelse som sprids från öra till öra, och jag vet inte om jag gillar det eller inte. Jag hörde någonstans att kärnan av lyrikläsarna består av ca 1500 personer. Gott så! Det är en nation! Lyriken är inte evig. I varje generation bärs den av några få. Risken är att vi får en generation som inte är medveten om den. En antikvariatägare jag känner säger att den hoppat över en generation, och att han därför är så glad att jag läser. Vi är inte många och det behövs en buffert. Thoureau skriver att för varje dygdig människa går tusen gynnare av dygden. Det är sant, men det är också sant att dessa behövs. Den välvilliga stämningen gentemot lyriken, och litteraturen över huvud taget, är på väg att rinna ut. Den får klara sig utan det breda stödet, tills en ny skolreform kommer till stånd som är mer välvillig inför livets sanna värden, och inte bara vill producera effektiva arbetsmyror. Men det är en annan fråga, dock en som hör ihop med ämnet. Jag har blivit lite långrandig, men ibland behöver man tala ut!
25 juli 2012 kl. 09:20
Skicka en kommentar

Populära inlägg