På biblioteket

Jag fick just veta - jag hoppas att det inte är sant, men uppgiften kommer från en vanligtvis tillförlitlig person som jobbar på bibliotek:
Om en bok inte efterfrågas på ett år, gallras boken bort.
Men i så fall är ju hela poängen med biblioteken borta.
Att man plötsligt kommer på att den där gamla boken behöver jag läsa. Man har inte tänkt på det, men tagit för givet att vid behov finns den på bibblan. Har känt sig trygg i förvissningen om att den finns på bibblan.
Och så visar det sig att ingen har frågat efter boken det senaste året och den är bortgallrad.
Sorg i så fall, vrede och sorg, raseri.

Ovan är saxat från Bodil Malmstens blogg och jag kan bara hålla med. Jag får en sådan där skräcknervös kramp i magen vid blotta tanken. På mitt bibliotek bidrar jag visserligen stort för att sätta stopp för det här eftersom nästan alla böcker jag lånar av någon anledning står i magasinet. Men det känns ändå oöverstigligt tungt att vara tvungen att hinna låna hem hela magasinet på bara ett år för att rädda det.

Magasinet på "mitt" bibliotek är ett öppet magasin där man får gå ned och hämta böckerna själv. Sist jag var där satt det ett gäng ungdomar nere i magasinet och hängde och lät. Och plötsligt förvandlades min runda potatisnäsa till en mycket spetsig och vass näsa, jag fick en stram knut i nacken och ett snörpigt drag kring munnen. Glasögonen ramlar ner en bit näsan, men där sitter de ju i och för sig alltid.
"Man får ju oroa sig för hur det ska gå med alla fina gamla tidningslägg som ligger här nere om det ska drälla en massa ungdomar här," tänker den där nya vassnästa människan. "Det borde inte vara tillåtet att gå ned här om man inte ska studera någonting."
Jag tycker att det är synd att biblioteket har förvandlats till något slags uppehållsrum där folk gastar till varandra i mobiltelefon och ungar skriker överallt och klättrar runt i leksakstält. Kanske kan jag tänka mig att tillåta ungarna att ha en avdelning med sagoböcker och lite spel och så där, men på en annan våning än det övriga biblioteket.
Det övriga biblioteket ska vara mobilfritt och en fristad för oss kufar.


På väg upp från magasinet läste jag på ett anslag att man numera skulle kontakta personalen för att få böckerna chippade innan man lånade dem om man hade hämtat dem från magasinet. Alltså stegade jag fram till en utlåningsdisk, de finns fortfarande kvar några enstaka, och när biblioteksassistenten bakom disken efter ett långt utdraget ointresse behagade ta notis om mig berättade jag väluppfostrat att jag hade hämtat böckerna ur magasinet och ville låna dem.
"Ska jag chippa dem?" assistenten tittade frågande på mig.
"Ja, det stod ju så." sa jag torrt. Jag önskar att jag hade sagt något mer dräpande som att "Inte fan vet jag, jag vet inte ens vad chippa är!" eller att "Det borde väl du veta bättre du jobbar ju här". Men jag är ju som sagt väluppfostrad.
Vi kom i alla fall överens om att hon skulle chippa dem. Hon gick iväg och gjorde detta.
"Och nu går vi och lånar dem." hon travade iväg med böckerna till en utlåningsappart där låntagarna själva ska registrera sina lån.
"Det där kan jag göra själv" sa jag, men jag pratade tydligen alldeles för lågt, för hon verkade inte ha uppfattat att jag sa något.
Framme vid maskinen stod det redan en man och rev sig i huvudet. Med mina böcker i ett fast grepp under armen börjar assistenten att mycket omständligt att förklara för mannen hur han skulle göra för att låna. Efter att ha lyssnat på detta en stund sträckte jag mig efter mina böcker och sa att jag kunde ta böckerna och låna dem i apparaten som var ledig. Tydligen pratade jag fortfarande alldeles för lågt.
Till slut blev vi äntligen av med karln och kunde börja låna mina böcker. Assistenten envisades med att lägga alla böckerna under scanningen på en gång istället för att ta dem en och en för "det skulle gå". Det var bara det att då var vi tvugna att kontrollera att varje bok verkligen hade blivit inregistrerad, så det hela tog dubbelt så lång tid som om man hade lagt dem där en och en från början. Jag lånade tio böcker. Vid det här laget hade jag slutat att prata med assitenten över huvud taget. Hon fick ett kort tack när hela den jävla proceduren var genomliden och jag slet åt mig böckerna och mascherade därifrån.
"Bibliotek är ett jävla tillhåll!" tänkte jag irriterat och snörpte snipigt på munnen. Den strama knuten vippade ilsket i nacken, min spetsiga näsa skulle ha kunnat sticka hål på en betongvägg.