Svart

Jag vet att man inte ska sprida negativa stämningar. Man ska istället vara positiv och komma med glada uppmuntrande tillrop. Men ska sanningen fram så är glada och positiva tillrop, till exempel i form av ett käckt kort med texten "En ny morgon föds och jag får vara med!" bland det värsta jag vet. Jag tycker inte om det någon tid på dygnet och skulle någon komma och säga det till mig vid sextiden på morgonen så kan jag inte lova att jag låter bli att slå hen på käften.

Så istället för att komma med något käckt i stil med att "Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen!" så ägnade jag en sömnlös natt åt att riktigt frossa i mörker- och depressionsrimmande. Resultatet blev nedan dikt. Om ni orkar kan ni läsa dikten och frossa med mig, annars är det okej om ni låter bli. För det är nu det avgörs hur mycket svart ni tål:

Svart

November suger in oss i sitt svarta hål

Det är nu det avgörs hur mycket svart vi tål

Allt som strålar hålls tillbaka & inget ljus släpps ut

Inget syre finns att andas för det har tagit slut

Det krävs enorma krafter att släpa fram sin kropp

medan själen helt förtvinar i ett utdraget förlopp

 

När allt blod har frusit blir kroppen tom & stum,

den pressas hårt mot marken & blir missbildad & krum

Det är att vara utplånad & ändå finnas till

när själen dör till slut, för att den inget vill

November suger viljan in i sitt svarta hål

Det är nu det avgörs hur mycket svart vi tål

 

Man ligger tryckt mot marken & flämtar efter ljus

men allt som känns mot ansiktet är markens kalla grus

Det pressar på från svärtan & trycket blir för hårt

Att härda ut i mörkret blir mycket, mycket svårt

När munnarna har stelnat i ett imploderat vrål

har november sugit in oss i sitt svarta hål