Nostalgikalendern: Lucka 15

Andra idoler än Kicki D

I samma veva som jag lyssnade mycket på Eurythmics skiva Revenge läste jag min första kärleksroman i Harlekin-stil. Jag rördes mycket av historien om tjänstekvinnan som förförs av lång, mörklockig man ur överklassen, blir gravid och tvingas adoptera bort barnet.
Den andra kärleksromanen jag läste hette En ros från min älskade. Kvinna med stor födelsemärke i ansiktet ratas av lång, mörklockig man ur överklassen. Rosen i titeln är en ros som den mörklockige brutit av och slängt på marken och som kvinnan med födelsemärket (Är inte det en bok av Håkan Nesser?) plockat upp och sparat i ett lönfack i sin byrå genom åren, trots att hon till slut blir gift med en kort, tunnhårig man av folket.
Som tur är omkommer den töntige mannen och samtliga kvinnans anhöriga i en svår bilolycka. Kvinnan själv klarar sig i kraschen men måste genomgå en omfattande plastikoperation och få ett nytt ansiket; således blir hon av med det graverande födelsemärket. Av en slump träffar hon den mörklockige med rosen igen Han känner inte igen henne och nu när hon inte längre har något födelsemärke i ansiktet blir han kär i henne och de blir ett par.
Jag rördes inte lika mycket av den historien. Istället tänkte jag: "Vad är det här för jävla skit!"

Ingen av dessa böcker har något som helst med Eurythmics annat än att de sammanföll i tid och jag alltid kommer att tänka på de här böckerna när jag hör någon låt från Revenge Om Eurythmics har jag aldrig tänkt: "Vad är det här för jävla skit!"