Perspektiv

Det är snökaos i Sverige. Plogbilarna far fram och tillbaka med blinkande lampor i mörkret. Tåg och flyg är inställda. Sverige står stilla. Jag slirar och pulsar mig fram och tillbaka till jobbet. När jag kommit hem läser jag om historiska polarexpeditioner.  Polarexpeditioner innan mobiltelefoner, radio, GPS och räddningshelikoptrar. Polarexpeditioner när det fortfarande var lite sport.
Det ger perspektiv på snökaoset.
För att ni också ska få lite perspektiv ska jag återge en historia från min polarbok.

 Det är 1911 och kapplöpning mellan norrmannen Road Amundsen och engelsmannen Robert Falcon Scott om vem som ska bli först på Sydpolen. 

Det blir Amundsen som vinner och reser hem i triumf. Scott kommer också till polen en dryg månad efter Amundsen men hem kommer han aldrig.

I väntan på att kunna ge sig iväg på slädfärden mot polen övervintrar Scotts expedition på Cape Evans på Rossön .  Det är minus 50 grader ute, det stormar och är kolmörkt dygnet runt.  Man gör inga längre utfärder i detta väder.
  Om man inte är en galen ornitolog som kan tänka sig att gå till fots 21 mil under dessa omständigheter, släpande tunga kälkar med förnödenheter, bara för att få tag i ägg från kejsarpingvinen.
   Bill Wilson, expeditionens vetenskaplige chef, är en sådan galen ornitolog.  Med sig får han sina kamrater Bowers och Cherry-Garrard. På två slädar drar de med sig 340 kilo proviant och utrustning. De är tvungna att dra en släde i taget och sedan gå tillbaka och hämta den andra. På det sättet blir varje kilometer de förflyttar sig framåt i praktiken tre gångna kilometer. I storm och kyla.
   Sovsäckarna fylls av is av kroppsfukten och på nätterna plågas de av kramper och musklerna skälver i kylan.  Hela tiden mörker.  Köldrekordet  är - 61⁰ C .
   De når kejsarpingvinernas häckningsplatser och slår läger där. De bygger en hydda och inuti den slår de upp sitt tält. Sex stycken ägg lyckas de lägga beslag på, då utbryter en svår snöstorm som tar med sig deras tält och river hyddan.  I den rytande stormen kurar de nu ihop sig i bara sovsäckarna. De ber och sjunger psalmer och Cherry-Garrard skriver att vansinne eller död skulle vara en befrielse.
   I två dagar klarar de sig på detta sätt utan mat, sedan kan de täcka över primusköket och skydda det från stormen så pass att de kan laga något att äta. Som genom ett under hittar de tältet igen och kan ge sig tillbaka till övervintringsstationen Cape Evans. 
   När de når stationen har de varit ute i 36 dagar. Tre av äggen är förstörda.
  Scott konstaterar att hans män ser medtagna ut. Åtminstone Wilson och Cherry-Garrard.  Bowers förefaller oberörd. Några månader senare ska Wilson och Bowers gå under tillsammans med Scott på återvägen från polen.  Cherry-Garrard är med i räddningsexpeditionen som finner dem.
   De återstående tre äggen är också förstörda när expeditionen väl är tillbaka i England igen. Hela den vansinniga helvetesfärden genom mörker, storm och extrem kyla var alltså till ingen nytta.  Ingen nytta alls.

Så där, ja. Den resan kan ni ju tänka på medan ni står och väntar på inställda pendeltåg och fastnar i bilköer på igensnöade vägar.  Själv tror jag att jag ska välja något annat att läsa nu. Något lite…muntrare. Och varmare.