Tankar kring min ålder

Precis innan jag ger mig iväg till affären för att köpa mat ångrar jag mig och stoppar ned mobilen i fickan.
"Det är väl bäst om man skulle ramla och bryta nått." tänker jag.
Sedan undrar jag hur gammal jag egentligen är. Enligt passet är jag snart 38. Enligt en våg som skulle ange min metaboliska ålder var jag ungefär 54, fast det var för flera år sedan och efter den upplysningen ökade jag på konditionspasset på gymmet så nu kanske jag är i 50 års åldern där. Enligt stelheten i min rygg och hur jag bär mig åt när jag reser mig från golvet (om jag nu till äventyrs har lyckats ta mig ned på det, golvet alltså) så är jag ungefär 85.
Jag tar med mig telefonen till affären eftersom även unga människor kan halka på en isfläck och bryta sig sönder och samman. Vill jag inbilla mig.

Hemma från affären slår jag mig ned framför datorn och börjar leta efter mina terminalglasögon. Jag använder mig ibland av terminalglasögon eftersom jag vanligtvis har progressiva glas (vilket gör mig till cirka 65, tror jag) och det kan vara lite knöligt att titta på skärmen med dem. Ingenstans finns glasögonen. Till slut hittar jag dem ändå. De sitter i pannan, ovanför de andra glasögonen.



Kommentarer

skogsnuvan sa…
ja du hur ska det då bli när du är lika skitgammal som jag. Jag om någon borde ta med både mobil och käpp när jag rantar i skogen men glömmer det både då och då. Dessutom skulle jag nog inte dansa zumba med 20-åringar. Det märkte jag när mitt vänstra knä började krångla. Just nu känner jag mig som 90 efter några timmars snöskottning
Loll sa…
Ja du - ålder är nummer, tid är siffror - men vi består av kött och blod och ben och diverse andra tidsbegränsade ingredienser. Nån dag tar det slut. Allt lägger ner. Jag tror på idén om att så länge det inte inträffat så är tiden och siffrorna rätt ointressanta. Liv är liv. Kram du unga nyponros!

Populära inlägg