Fördelen med fulhet

Vid middagen den sista kryssningskvällen summerar vi resan och utser veckans vinnare i olika kategorier. Resans bästa maträtt, till exempel. I mitt fall är det förrätten toast med svampstuvning. När det gäller P svävar han ut i sådana utläggningar att jag inte blir riktigt klok på vad som är hans favorit.När det gäller bordsplacering i fin-matsalen är kvällens den klart bästa: Vi sitter vid ett fönsterbord med utsikt över havet och solnedgången, inte något land i sikte.Vi enas om att San Remo var den bästa hamnen. Av turguiderna i de olika hamnarna utser vi guiden i Lucca till vinnare. Hon sa intressanta och relevanta saker och vara alldeles lagom personlig, en proffsig guide, helt enkelt.

Tornet med träd på taket i Lucca

Luccas amfiteater som byggts om till bostäder

Sanningen att säga hade jag nästan glömt bort guiden i Lucca. Det är ju så med skönhet och perfektion, det lämnar liksom inget för hjärnan att arbeta med. Det finns inget att prata om när allt är vackert och perfekt. Att skriva om det är mer eller mindre omöjligt. Tro mig, jag har ägnat nästan sju år att försöka beskriva en av världens vackraste platser, och bara för att boken börjar bli färdig betyder det inte att jag har lyckats med det. 

Det är så mycket lättare att skriva om fulheten, misstagen, det som inte blev som det skulle och det som inte passar in i några mallar. Det som inte är så perfekt är ju betydligt intressantare. Det finns ju en tröst i det där också ,eftersom jag ofta känner mig lätt euforisk när jag fått ihop en hyfsad text. För mig är det alltså nyttigt, detta att ha lite fulhet och misslyckande i livet. Jag blir helt enkelt lyckligare av det. 

Lucca-guiden må vara en prisvinnande turguide men något bloggmaterial är hon inte. 

Romgudiden däremot skulle man kunna skriva om. Hon var närmast forcerad familjär och gastade i bussmicrofonen så att jag trodde att mitt huvudet skulle flyga i flisor. Hon krävde att vi skulle kalla henne Ängeln eftersom hon skulle vaka över oss som en ängel hela dagen. Hon fortsatte att insistera på detta även efter att bussen hade gått sönder. 

Piazza Venezia 

På Korsika var guiden en bastant och ganska sur dam. Hon var också arborist och talade helst om träd under bussfärden upp till bergsbyn vi skulle besöka. I korta stunder läste hon pliktskyldigast innantill i något guidematerial med entonig röst; samma tonläge när hon läste de nedskrivna "skämten" som när hon läste ren fakta. Men snart var vi tillbaka till träden. Hade jag inte somnat hade jag kunnat skriva om samtliga trädslag som någonsin funnits på Korsika sedan ön steg ur havet i tidernas morgon. Men nu somnade jag alltså och kan inte skriva något. Det är oklart om det är en förlust eller inte. 

Bastelica uppe i de Korsikanska bergen

Guiden på turen till Dali-museet i Figueres så militant ut och var politiskt intresserad, för att uttrycka sig milt Hon höll ett veritabelt brandtal på hemvägen, om vad som var fel i Spanien i allmänhet och Katalonien i synnerhet och vad som skulle göras åt detta. Hon hade svårt med sin svåger eftersom han var politiker på fel sida. Henne skulle man kunna skriva om. Men om Lucca-guiden, inte ett ord.

 Vi funderade en del på varför vi tyckte bäst om San Remo där vi inte hade någon guide alls utan gick för oss själva. Men vi bestämde oss för att det inte hade något samband.