Fredagsmys på Bar Ben Avant

(ur resedagboken)

Vi är bara ett par tvärgator bort från de stora turistströmmarna, vid ett litet stilla torg mellan Placa Espanya och Ramblan. På en bänk sitter en man och löser korsord. På en bänk längre bort sitter en man tillsammans med sin hund. Ömsom samtalar han med hunden, klappar ömt dess hundansikte och hunden lägger sitt huvud i hans knä. Ömsom somnar både han och hunden till för att sedan vakna till och fortsätta sitt förtroliga samtal.
De ska ingenstans. Vare sig korsordmannen eller hunden och hans husse. De har ingen brådska.

Vid ett bord i baren intill sitter ett par gubbar och dricker kopiösa mängder vin, whisky och andra drinkar utan att bli det minsta skräniga. De ska ingenstans. De har ingen brådska.

Vi sitter på den andra baren och äter oljig tonfisk smörgås och dricker varsin öl. Det är en välsignad dag; en dag när jag inte har ont någonstans, inte i ögonen, ryggen, nacken eller magen, och det är ganska ovanligt och jag firar detta med att beställa en kaffe på maten. Vi ska ingenstans. Vi har ingen brådska.

Vi befinner oss på en plats som gömts undan den ständigt rusande tiden. Det är som Diagongränden i Harry Potter, eller någon slags parallellt universum. Här löser vi våra korsord, klappar våra hundar, dricker vår sprit och vårt kaffe. Allt är frid, allt är stilla, inte ens när en annan hund passerar den dåsande och ömt omklappade hundens synfält utbryter tumult.
Vi har ingen brådska.

När vi väl går därifrån, för det måste man ju ändå till slut, även om man befinner sig på en plats där tiden inte finns. Det är konstigt det där. Men när vi går därifrån passerar vi ett monument till åminnelse över det bombdåd som skedde här på 1800-talet. Sådant förekom alltså redan då. Inget är nytt under solen.
Ett ögonblick tänker jag att tiden sprängdes bort i det där terrordådet, att det blev en slags luftficka eller tidsficka. Att det fungerar så att när något fruktansvärt hänt på en plats så upphör tiden att röra sig här, att det blir just sådana fridsamma rum som en slags kompensation. Men det är naturligtvis en vettlös tanke. I så fall skulle ju världen vara en betydligt trevligare plats än den är och det skulle arrangeras exotiska resor till områden där tiden har sin gång.

Kommentarer

Leva-Kerstin sa…
En vettlöst underbar tanke, skulle jag vilja säga.
Tack för ett inlägg som skänkte mig lugn
Ha en mysig kväll
skogsnuvan sa…
Tänk så ljuvligt det låter. Att inte ha bråttom utan bara sitta och låta tiden vandra sin gång och bara sitta där och njuta. Det är väl det som är fel med vår tid att vi hela tiden ska ha så bråttom. Det var ett alldeles härligt inlägg du hade och jag kan riktigt känna hur det känns att sitta där i ron och lugnet.

Populära inlägg