Jag misstror starkt min oförmåga

Roade mig med att bläddra igenom inläggslistan i bloggen och upptäckte att det fanns ett inlägg med rubriken Smit inte, krysta!  Jag tyckte att det verkade så osannolikt att jag hade skrivit ett sådant inlägg att jag var tvungen att gå in och kontrollera saken. Det visade sig att jag faktiskt hade skrivit det. Där fanns en del som jag tyckte att det var väldigt bra att bli påmind om:

Jag har lärt mig att psyket är något som man både kan krympa ihop och tänja ut till häpnadsväckande storlekar och därför misstror jag starkt min oförmåga. Det är inte alls säkert att jag verkligen inte kan det ena eller andra, det handlar kanske bara om att jag är feg, lat eller okoncentrerad. Jag har nämligen kunnat så mycket genom åren som jag aldrig trodde att jag skulle kunna. Oftast handlar det ju bara om en tröskel att ta sig över. Och det görs inte av sig själv, du måste ta dig över av egen kraft. Du kan allt, men det är inte säkert att det är särskilt lätt eller roligt på vägen dit alla gånger. Ska du födas får du krysta själv.
Sedan tycker jag att det där födandet, det tar liksom aldrig slut, det är en ständigt pågående process. Det finns ständigt nya rum i mig att upptäcka, nya trösklar att snubbla eller klättra över.

Tänk vad jag har varit klok ibland :)

Kommentarer

Sen det där med att det aldrig tar slut ----- HM.
Misstänker att dubbelspel leder till evighetsspiral ; SÅ ATT SÄGA ; själv ägnar jag mig inte åt det och då BORDE det vara lättare att ta sig ur ..?
Men VETE F-N. Alltså.
Vad säger znogge? -- Har du hunnit läsa Leopardens öga, förresten?
Soldansare sa…
Tack själv, Laura! Roligt att du är här och läser.
Loll sa…
Visdom i ord. Förundras ibland över saker jag skrivit i min blogg. Inget minne av det och när jag läser kan jag tänka: det här är ju skrivit av en riktigt klok person. Kan det vara jag? :-)

Populära inlägg