Relaxing Rom?

Jag lider av Rom-komplex. Jag lider även av Florens-komplex och Louvren-komplex. Det är komplex som tar sig uttryck i att vid blotta tanken på någon av dessa platser uppvisar jag svåra symtom på så väl psykisk som fysisk utmattning. Därför har jag aldrig besökt Louvren och i Florens har jag bara varit någon timme. Rom har jag däremot besökt hela tre gånger.
    Den första gången kan jag väl skylla på aningslöshet. Jag visste helt enkelt inte att jag led av Rom-komplex förrän jag kom dit. Att jag åkte dit en andra och en tredje gång skyller jag på ren dumhet.
 
Det är detta att man inte kan vända sig i den här staden utan att slå näsan i ett kulturarv. Det är alla dessa långfingrade ficktjuvar och påstridiga försäljare. Men det som tar slutgiltigt knäcken på mig är de kollektiva färdmedlen. Detta att packas, verkligen packas, tryckas, in i en tunnelbanevagn under jorden tillsammans med mängder av okända människor ger mig lätt panik. Bara nu när jag skriver det måste jag ta en paus och kippa efter luft. Jag trodde att det skulle vara bättre att åka buss eftersom man i då i alla fall såg dagsljuset men att klämmas samman med en folkmassa i ett konservburksliknande fordon ovan jord visade sig vara bara marginellt mindre klaustrofobiframkallande än att göra det under jord. Här tillkommer dessutom skräcken att den överfulla bussen ska välta i sin vansinnesfärd längs gatorna.
   Att kliva av ett kollektivt färdmedel i Rom är som att komma upp till ytan när man precis blivit övertygad om att man ska drunkna. Även om man kliver av utan sina pengar eller sin mobiltelefon är känslan ändå lika underbar.





Efter den andra resan till Rom med andningssvårigheter och fötter som tegelstenar, sa jag till P att skulle jag någonsin återvända till Rom skulle det bli som ett får i en skock på en gruppresa där jag fraktas i en luftkonditionerad turistbuss mellan sevärdheterna.
   Därför verkade utflykten med det lugnande namnet Relaxin Rome i kryssningsbolagets utflyktsprogram vara ett svar på mina böner. Jag skulle inte ens behöva gå ur bussen vid sevärdheterna i fråga, jag skulle bekvämt tillbakalutad kunna njuta av dem från bussfönstret. Turen marknadsfördes som särskilt lämplig för folk som hade svårt att gå eller andra rörelsehinder men ändå vill se Rom. Perfekt. Sen att mina rörelsehinder snarare är begränsade till just Rom och mer på det mentala planet än de rent fysiska är ju en annan sak.

Men Relaxin Rome är inte möjligt, det borde jag ha förstått. I en vägtull en timmes färd från vår hamnstad Civitavecchia slutar bussen för de rörelsehindrade att fungera. Exakt vad som är fel är oklart men förutom att den inte rör sig ur fläcken så fungerar inte luftkonditioneringen och dörrarna går inte att öppna. Eftersom vi står mitt i en vägtull där bilar rullar förbi i sakta mak på båda sidor så anses det säkrast för oss att vänta på den nya bussen inuti den syrelösa, trasiga bussen. När den nya bussen väl kommit får de rörelsehindrade, och vi andra, klättra över förarsätet och ut genom förarens dörr ner på en refug.
   Efter detta äventyr far vi så vidare till Rom där en intensiv sightseeing och ett ännu intensivare fotograferande utbryter. Jag har alltid haft svårt att hantera tyngden av all historia i den här staden. Den är nästan för påträngande, historien. Att se Coloseum, Cirkus Maximus, Peters kyrkan och kejsarpalatset susa förbi utanför ett bussfönster på bara någon timme gör det inte lättare. När vi stapplar ur bussen för en timmes egentid vid Plaza Navona känner jag mig direkt centrifugerad.
Alldeles intill vår återsamlingsplats fanns ett litet museum med gratis inträde och infekterade av det hektiska tempot hastar vi igenom det på fem minuter innan det är dags för avfärd. Vi hastar i ett sådant tempo att när P senare talar om "det lilla napoleonmuseet i Rom" ska jag förvånat svara: "Jaså, var det om Napoleon!"



Således är jag inte alls särskilt relaxad när jag kliver på bussen tillbaka till Civitavecchia. Jag är lika utmattad som vanligt. Det positiva är ända att det är första gången jag varit i Rom utan att bli bestulen, men det berodde bara på att det inte fanns något att stjäla i den ficka som fingrarna trevade i.

Kommentarer

skogsnuvan sa…
Å så härligt. Jag kan inte låta bli att skratta och minns en grej från en bussresa i Italien i min ungdom. Först stod min kompis och sedan jag och sedan en massa gubbar och trångt och vitlöksovindoftande och varmt var det. Så säger min väninna. Varför står du och juckar på mig hela tiden och jag svarar"Det är inte jag. Det är gubbarna bakom mig som juckar mitt min ända. Ja herre je nog vet jag hur det känns i en sådan buss. hi hi hi.
Soldansare sa…
Hahaha! Tack för den underbara anekdoten!

Populära inlägg