Nyårsdagen

Det är en nyårsdag för mer än 30 år sedan. Min pappa och jag är ute på spark i skogen. Jag når precis över styret på sparken med näsan och står framför pappa på medarna och åker, mina händer är innanför hans på styret.
   Skogen är tung av snö. Vi åker i en vit, tyst tunnel. En trygg tunnel som vore vi omslutna av vadd. Det enda som hörs är medarna mot isen och en eller annan dov duns när ett sjok snö faller från en gran. Det luktar gran och snö och pappas röda fiberpäls.
   Det är nyårsdag och trots att jag knappt är högre än sparken känner jag att nyårsdagen är en bra dag. Den är ren och vit och man behöver inte göra något särskilt den här dagen, bara åka spark och kanske se någon helgfilm på TV när man kommer hem. På nyårsdagen kan man tro att alla det här årets dagar kommer att vara särskilda dagar. Inte några meningslösa gråa dagar som det finns så många av.    Det är en sådan frid i den där vita tunneln att till och med jag, som helst vill vara hemma med mina leksaker och böcker och måste tjatas ut på skogspromenader, känner det.

Det är nyårsdagen. Det är en dag utanför tiden. Tiden har precis dött och fötts på nytt, den har inte riktigt kommit igång än. Nyårsdagarna är dagar i ett tidsglapp och kapslas in i en välputsad glaskupa och sparas till evigheten. På en bokhylla någonstans i ett rum utanför tiden står kupan med mig och min pappa på spark. Jag står framför honom på medarna och han sparkar oss fram genom den där eviga vita, trygga tunneln. Alltid.

Varje nyår har jag som ambition att jag ska se ut som Arvo Pärts musik inombords; glasklar och rofylld. Det är ju naturligtvis lika vansinnigt som det låter. Det är så lätt för omvärlden att överrösta Pärts musik när den slamrar med id-kontroller, terrordåd och uppblåsta rubriker om banaliteter. Jag tror faktiskt att den där sparkturen för över 30 år sedan är så nära jag har kommit Arvo Pärts musik.
Men jag fortsätter att spela den och spela den, som en besvärjelse.

Kommentarer

Skatan sa…
Åh vad du kan skriva Eldklotter ...

Jag hade samma tankar om än i helt annat sammanhang. Dagen efter är så mycket mer än själva dagen.
Julaftonen t ex ... Barnens uppskruvade förväntan på tomten som ALDRIG kommer, föräldrarnas jäkt och stress att ALLT som SKA VARA där finns på julbordet och så ... missa inte Kalle Anka, men jag vill se ditten eller dattan... Kaoset.
Och så kommer då juldagen. Lugnet som har brett ut sig, barnen leker med sina julklappar nöjda och glada, maten är densamma för det mesta och ja ... I år sa jag till Mannen. Julen skulle bara bestå av Juldagen.
Detsamma gäller ju nyårsdagen som du så fint beskriver här ... den stämningen som kan infinna sig och som kanske kan ge klangbotten för året som komma skall.

Tack för ditt fina blogginlägg.
Nu ska jag lyssna till musiken ...
skogsnuvan sa…
Å så fint Jag kan riktigt se det framför mig och känna känslan
Ulla Maria sa…
Så fin bild av nyårsdagens sparktur. Väl värd att spara i en glaskupa. Är det månne en sådan som det också kan snöa i? Tack också för den njutbara musiken. Tror att goda minnen, naturen och harmonisk musik är sådant som kan få negativt larm att tonas ned.
Kram!
Lisbeth sa…
Vilken underbar text du skrivit. Jag känner det som jag är med och att det är morfar som sparkar oss från. Gissa om jag skulle vilja vara i den vita tunneln nu? Tror jag ska försöka skapa en fast det inte är nyårsdag. God fortsättning på nya året Kram

Populära inlägg