Damen sitter inne bakom och ser ut igenom rutan
Förra helgen bodde jag på M/S Monika. En hotellbåt vid Kungsholms strand som kanske hade passat bättre för en något mindre stelbent person än jag, men mysigt var det ändå.
Mitt emot, på andra sidan gatan, fanns Tulo-skylten med sin röda neon.
I Bodil Malmstens diktsamling Damen, det brinner! bor Damen intill den där skylten.
Ljusreklamen skriver
TAG TULO I TID
i blodrött i kanalen
speglat upp och ned
inte VADEMECUM - gå med mig
Men numera ska man visst ta Tulo hela tiden, för att vara på den säkra sidan.
Jag spanar mot grannfasaderna och letar efter Damens fönster. Jag har ju lite svårt med det där att skilja de litterära världarna från den vi kallar den verkliga. För mig finns det verkligen ett fönster där...
Damen sitter inne
bakom
och ser ut igenom rutan.
Ser på avstånd stadens centrum
några broar
en kanal
ett antal pilträd
I Barcelona letade jag efter Els Quattre Gats, inte för att Picasso varit här utan för att det var här som Daniel Sempere och hans far träffar don Gustavo Barceló i boken Vindens skugga. Att de har varit här är för mig lika verkligt som att Picasso varit där.
Jag kan inte se att den här, en aning luddiga hållningen när det gäller gränserna mellan de olika världarna är särskilt skadlig. Tvärtom. Att läsa är att få tillgång till så många världar som möjligt, istället för att bara begränsa sig till en. Tillvaron sväller.
Nu vet jag ju att hur länge jag än står här på Kungsholms strand och spanar upp mot husen kommer jag aldrig se Damen komma fram till sitt fönster och titta ut på mig. När jag stiger in på Els Quattre Gats kommer inte herrarna Sempere att sitta där. (Det kommer förvisso heller icke Picasso) Sådana är inte villkoren. Vi tillhör inte samma värld och kommer aldrig att mötas. Bara ana varandra som skuggor långt borta i dimman. Den tunna hinnan som skiljer världarna åt kan vi aldrig ta oss igenom.
För övrigt är det nu en månad och tretton dagar sedan Bodil Malmsten lämnade den här världen. Ändå går jag fortfarande med samma jämna mellanrum som tidigare in på hennes blogg www.finistere.se för att se om hon har skrivit något nytt. Det går liksom av bara farten och varje gång gör jag det med en slags förväntan, tills jag minns...
Kanske hyser jag en undermedveten tro på skriftspråkets förmåga att tränga igenom den där hinnan, från en värld till en annan.
Kommentarer
Kanske är det därför jag älskar Haruki Murakamis så mycket och inte
alls tycker det är underligt. Magiskt ... jo ... men
fullständigt naturligt på samma gång.
Bodil ja. Jag kommer aldrig tänka på henne som död. Lika lite som
som jag tänker på min väninna Margith som död.
Du skriver fantastiskt. Om nu din bok ligger kvar i din byrålåda,
har du tänkt på att gå i Bodils fotspår och redigera din blogg och
låta ge ut valda delar? Det skulle bli fantastiskt.
Kram
Skatan
Hoppas att du också blir kryare snart, Loll!!
Skogsnuvan: Jag tror att man måste försöka i alla fall, sträcka sig ut, åtminstone.
Kram på er alla!
Tyckte att bokens tanke var intressant men kan inte säga att jag blev helhjärtat begeistrad av boken som sådan.
Kram