Bokklubben vid livets slut
Lyssnar på Bokklubben vid livets slut av Will Schwalbe. Schwalbes mor får diagnosen cancer i sköldkörteln. Cancern har spridit sig och går inte att bota, men den är behandlingsbar. Schwalbe följer med sin mamma på hennes cellgiftsbehandlingar och under tiden pratar de om böcker som är ett stort gemensamt intresse. Han föreslår att de ska starta en bokklubb och läsa samma böcker, så att de sedan kan diskutera sina olika intryck. Boken handlar om de här samtalen och om moderns sjukdomsförlopp.
Hade jag vetat att Bokklubben vid livets slut inte var en roman hade jag nog aldrig laddat ner den från Mediajukeboxen på biblioteket. Nu brydde jag mig inte om att läsa något om den, utan valde den på grund av titeln. Just nu tycks det vimla av romaner om romaner och läsande. Egentligen tycker jag att det är en aning tveksamt detta att skriva romaner om romaner, liksom jag tycker att det är tveksamt att skriva om att skriva. Risken att det blir "inavel" i texten känns överhängande. Romaner ska handla om livet.
Nu är väl romaner, läsande och skrivande också en del av livet och jag måste erkänna att jag trots allt älskar böcker om böcker. Jag älskar dem så till den grad att jag alltså lånar en bok enbart på den premissen att titeln antyder att det handlar om läsning.
Hade jag inte lånat Bokklubben vid livets slut som ljudbok hade jag nog gett upp efter de första sidorna och valt något annat. Istället valde jag att tvätta fönster. Det är en av fördelarna med ljudböcker, de gör hushållsarbetet uthärdligt. Och medan man hushållsarbetar tar man sig över den eventuellt besvärliga tröskeln in i en bok. Nu är fönstren rena och jag är fast i boken, men jag vet inte riktigt varför.
Det kanske inte är så mycket att säga om det att Scwalbe glorifierar sin numera döda mamma en aning och han är inte alls sentimental i sin berättelse. Han skriver sakligt men inte känslokallt om hur familjen hanterar sjukdomen. Men det är inte för att jag är gripen av deras öde som jag fortsätter att lyssna. Det är det här med böckerna och läsandet, vikten de lägger vid läsandet och hur de möts genom läsandet.
Det är väl som Schwalbe själv skriver: "Det är inte svårt att få en bokälskare att tycka om en bok som handlar om kärleken till böcker."
Hade jag vetat att Bokklubben vid livets slut inte var en roman hade jag nog aldrig laddat ner den från Mediajukeboxen på biblioteket. Nu brydde jag mig inte om att läsa något om den, utan valde den på grund av titeln. Just nu tycks det vimla av romaner om romaner och läsande. Egentligen tycker jag att det är en aning tveksamt detta att skriva romaner om romaner, liksom jag tycker att det är tveksamt att skriva om att skriva. Risken att det blir "inavel" i texten känns överhängande. Romaner ska handla om livet.
Nu är väl romaner, läsande och skrivande också en del av livet och jag måste erkänna att jag trots allt älskar böcker om böcker. Jag älskar dem så till den grad att jag alltså lånar en bok enbart på den premissen att titeln antyder att det handlar om läsning.
Hade jag inte lånat Bokklubben vid livets slut som ljudbok hade jag nog gett upp efter de första sidorna och valt något annat. Istället valde jag att tvätta fönster. Det är en av fördelarna med ljudböcker, de gör hushållsarbetet uthärdligt. Och medan man hushållsarbetar tar man sig över den eventuellt besvärliga tröskeln in i en bok. Nu är fönstren rena och jag är fast i boken, men jag vet inte riktigt varför.
Det kanske inte är så mycket att säga om det att Scwalbe glorifierar sin numera döda mamma en aning och han är inte alls sentimental i sin berättelse. Han skriver sakligt men inte känslokallt om hur familjen hanterar sjukdomen. Men det är inte för att jag är gripen av deras öde som jag fortsätter att lyssna. Det är det här med böckerna och läsandet, vikten de lägger vid läsandet och hur de möts genom läsandet.
Det är väl som Schwalbe själv skriver: "Det är inte svårt att få en bokälskare att tycka om en bok som handlar om kärleken till böcker."
Kommentarer