Djävulens detaljer om tvål

Någon gång har jag skrivt här att det viktigt med detaljer.
   För att verkligen leva fullt ut måste man vara uppmärksam på de små detaljerna omkring sig: färgen på någons strumpor, en skiftning i ett ansikte, en blomma som spränger upp ur betongen, ett löv som sakta singlar mot marken, med mera liknande.
   Jag vill minnas, även om jag naturligtvis inte hittar det inlägget nu, att jag gått i spinn över hur Proust breder ut sig i flera sidor om hur intrycket av en kvist körsbärsblom varierar efter hur ljuset faller annorlunda på den, allt eftersom dagen lider mot kväll som sedermera övergår i natt. Prousts berättarjag i På spaning efter den tid som flytt tar sig också tid att sitta och titta på detta skådespel över körsbärsblommen timme ut och timme in. Han, berättarjaget, vet, enligt mig hur man ska leva.
Att vara uppmärksam på detaljerna i tillvaron är att se gud i densamma.
   Sådan har min ståndpunkt varit när det gäller detaljer.

Tills härom dagen.

Härom dagen satt jag på ett kafé och försökte skriva om mina campingfigurer. Det lät sig inte göras. På kaféet rådde vad Strinberg skulle beskrivit som "ett liv och ett kiv".
   Istället för att umgås med mina campare blev jag ofrivillig åhörare till några tonårstjejers o-e-r-h-ö-r-t detaljerade rekapituerling av hur någon slagit sönder en tvålpump under helgens fyllefest.
  Efter en halvtimme i detta inferno visste jag att detaljer, de är av djävulen komna.
Ytterligare en detalj om tvål och jag skulle lida av precis där jag satt.
    Och döden skulle komma som en befriare.
Som om de glada tonåringarna förstått detta lämnade de tvålen och gick istället över till en lika detaljrik skildring av hur de beställt nuggets på Donken efter festen.
  Jag slog ihop min anteckningsbok, reste mig och gick.