Prinsessan i kulan

På campingen 

Kapitel 12, som utspelar sig i dammet i den ilsket rödhårigas husvagn.

Inne i sin husvag ligger den ilsket rödhåriga på sin säng ovanpå två lager sammetskuddar i grönt, vinrött och plommon och försöker andas lugnt och normalt. Hon ångar av ilska över den där smaklöse mannen i WCT-overall. Blå!

  Fast nu senast, i tvättrummet, hade han varit utan overall, i bara kalsongerna till och med, och det hade varit värre faktiskt. Faktiskt!

  Det piper lite i bröstet på henne när hon är upprörd. Det liknar ljudet i de där gummigrisarna som man kan köpa till hundar. 

Den ilsket rödhåriga heter Rosalinda. På den tiden någon brydde sig om att hon hette något, fanns det folk som kallade henne Rosie. Numera ser hon inte alls ut som någon Rosie. Det gjorde hon inte då heller. 

   Det är svårt att andas här inne. Luften är tung av damm och rökelse som doftar sandelträd.  Rosalinda är inte en sådan som ställer upp ett fönster för att vädra. Det är inte den friska luften som sådan som skrämmer henne. Nej,då!  Men det kan komma in så mycket annat om man ställer upp ett fönster. Lite oklart vad men det finns så många klåfingriga öron som kan lyssna sig in genom ett öppet fönster och höra vad som pågår inne i husvagnen. Och det är ju faktiskt som ett slags intrång. 

   Inte för att det är så mycket som pågår. Just nu är det mest det här med andningen som tar upp hennes tid. 

   Annars brukar hon sitta vid sitt överlastade bord och lösa korsord eller läsa horoskåp. Det är ju inget som hörs ut direkt, men ändå. Ändå!

   Att han, den där smaköse mannen i WCT-overall, skulle stå utanför hennes husvagn och höra henne bläddra i tidningarna, att han skulle stå därute nu och höra hur hon andas härinne är mer än vad hon står ut med. Blotta tanken får det att pipa lite extra i bröstet, ett hiiande ljud. 

  

I går kväll satt hon också vid bordet och tittade in i diset i sin kristallkula en stund innan hon gick och lade sig. Hon hade sett hur de vita dimmorna därinne plöstligt formade sig till en tunn rökliknande gestalt som såg ut som en John Bauer-prinsessa. Hon darrade i konturerna som om hon inte riktigt vågade ta plats i tillvaron. Hon kom glidande fram genom kulan mot Rosalinda som till slut kastade en röd duk över kulan och pipande kurade ihop sig på sitt berg av sammetskuddar.