Det har slutat regna

På campingen

Kapitel 41 i vilket det doftar gott efter regnet över hela campingen. Solen provar försiktigt att lysa igen och campinggästerna krälar ut ur sin håla 

Den Svarte Riddaren Sivert öppnar försiktigt dörren till campingrestaurangen. Långsamt och försiktigt som om han inte var säker på att den fortfarande satt kvar i ramen. Det gör den. Han och Den Utmärglade Gert och Fyrabarnspappan går försiktigt ut på parkeringen, långsamt och försiktigt som för att prova att marken håller, som om de inte är riktigt säkra på att parkeringen, restaurangen eller de själva sitter kvar i sina ramar. Det verkar som om de gör det, och därför vågar de sträcka på sina kalla och stela kroppar och dra in den nya, friska luften.

Efter att blixten kluvit den stora eken hade regnet kommit. Det hade störtat ned från himlen och gjort campingrestaurangen isande kall. Claudille hade dragit en luvtröja över huvudet. Rosie hade dragit sin blommiga sjal tätare omkring sig och Torsten Sandström hade försökt dra igen dragkedjan i sin WCT-jacka. Fyrabarnspappan hade brett en extra filt över sina barn och Den Utmärglade hade dragit sin hatt djupare ner över öronen.
   Det hade regnat i timmar sedan, och varit alldeles tyst inne i restaurangen. Förutom när Paul, Claudilles racka till hund hade mardrömmar och ylade i sömnen.
   Men så. Lika plötsligt som det kom upphörde regnet.

Det var som om de inte hade trott det först. De hade stått kvar i samma ihopkurade ställningar kring borden tills morgonens första solstråle trevade sig över horisonten, över fältet på andra sidan vägen. Då upptäckte de att de kunde se ut genom fönstren igen. De upptäckte att de skymtade bäcken under träden och Rosies husvagn uppe på kullen. De vågade sig ut.

Det doftar friskt och fuktigt. Fyrabarnspappan gör solhälsningen medan Den Svart Riddaren stirrar på honom. Knakningarna är som pistolskott när Gert sträcker sina utmärglade armar över huvudet. Så fryser han i rörelsen, med armarna uppsträckta som trädgrenar.
   "Range rovern. Den är tillbaka."
Och det är den. Under träden, längst borta på campingen står den. På samma plats som förra gången står den. En trädgren som gått av i stormen ligger på dess tak. När kom den? Igår när de samlades i restaurangen var den inte där. Den måste ha kommit under ovädret.

 De närmar sig den långsamt. Nu har de alla hittat ut ur restaurangen: Gertrud, Rosie, Torsten Sandström, Den Rödbrusige och hans hustru. Holländskorna. Claudille och Sonja. Sonen och flickvännen. Långsamt, vaksamt närmar de sig Range rovern. Fyrabarnsmamman med alla barnen håller sig en bit efter de andra. För barnens skull, intalar hon sig. Bara Paul, Claudilles racka till hund vill framåt. Han morrar och drar så att Claudille inte kan hålla honom i halsbandet. Han sliter sig och springer fram till bilen. Därinne sitter skyltdockan som förra gången låg och sov därbak i förarsätet. Där bak sitter världens största Leonberger och tittar lugnt på Paul som står med tassarna mot bakluckan och skäller som besatt.