Tältkadaver

På campingen

Kapitel 42 i vilken man rycker i döda tält och pumpar kaffe ur pappegojtermosar.

WCT-mannens tält har blåst sönder i stormen. Det ligger som ett dött djur på den blöta tältplatsen.         "Som i en pöl av blod." tänker Torsten Sandström. Han går lite tafatt runt sitt gamla hem och vet inte riktigt i vilken ände han ska börja dra. Rosie står ute på grusgången med sin blommiga sjal tätt omkring sig och medlidande i blicken. Gert och Gertrud, Monika och Den Rödbrusige står där också.
   Plötsligt verkar det ändå som om han bestämt sig var han ska börja, han böjer sig över ett hörn och börjar rafsa i det leriga skynket. WCT-overallen glipar över ryggslutet.
   "Färgerafter!" säger Den Rödbrusige och gestikulerar uppfordrande.
   "Det är inget att göra. Vi hjälper dig att köra allt till tippen." översätter Gert.
Men Torsten Sandström drar allt ivrigare i sitt trasiga tält och får till slut fram rekordboken. Bladen är närmast upplösta av vätan, pärmen lossnar när han vänder på boken och inlagan ramlar ner i leran med ett skvätt. Torsten Sandström känner att han får en klump i halsen. Nej, de hade väl rätt. Det var bara att köra det till tippen. Han slår hjälplöst ut med armarna.
   "Nu går vi och dricker kaffe hos oss." säger Gertrud bestämt. Hennes utmärglade make rycker till och stirrar förskräckt, först på sin hustru och sedan på Rosie. Men det är det ingen av de andra som märker. De är alla på väg att tränga sig in i hans husvagn och klämma ihop sig runt det lilla bordet.
Gertrud sätter fram den pappegojmönstrade termosen och de börjar pumpa upp kaffe i plastmuggar.
Luften blir snart fuktig och ångande. Alla sitter tysta och funderar på var WCT-mannen ska bo nu. De tänker att de borde erbjuda honom att bo hos dem. Men att ha honom snarkande på soffan, tänker Monika och ryser till. Det blir Gertrud som säger det med mycket tvekan i rösten.
   "Du kan ju alltid sova här..."
   "Han ska så klart bo hos mig!" säger Rosie med något utmanande och oemotsägligt i rösten.
   "Ska han." tänker Torsten Sandström och ser för sig berg av skor, sjalar, ljuslyktor och handväskor i en enda röra.
Plötsligt känner han sig mycket yr.