Att ta tillvara guds gåvor
Jag är uppfostrad att en ska ta vara på guds gåvor. Eller på originalspråk, det vill säga min mors dialekt:
"En ska inte öschla me gussgåvera."
Det betyder att man inte ska kasta mat, en makaronipudding kan ätas i tre, fyra dagar om det finns kvar av den. Hallon och vinbärsbuskar ska plockas rena från bär, liksom äpple- och päronträd ska plockas rena från frukt. Lingon, blåbär, hjortron och svamp ska inte lämnas att ruttna i skogen utan fraktas hem i tio-liters hink på tio-liters hink. Guds gåvor tas tillvara.
Även om jag vansläktas så till den grad att jag varken plockar bär eller svamp och faktiskt slänger mat ibland, svider det att se alla citroner som förfars på trädet på gården mitt emot vår lägenhet i Palma.
Vid hemresan från det senaste besöket där, köpte jag med mig något som i taxfree-butiken kallades för mandelkaka. Den tog jag med mig när jag åkte och hälsade på mina föräldrar. Befriad från sitt emballage visade sig den där "mandelkakan" vara en ganska underlig figur. Den liknade inte alls de mandelkakor jag köpt på bagerierna i Palma.
Mellan två pappersliknande (och papperssmakande) rån fanns en stenhård massa av mandel och honung. Vi försökte skära bitar av kakan medan den var kall men det var omöjligt. Vi värmde kakan i micron för att det skulle gå lättare. Det gjorde det inte. Min pappa dömde ut kakan som oätlig och för ovanlighetens skull var jag benägen att hålla med honom. Min mer diplomatiska mor konstaterade att det "var märkligt vad man får vara med om i livet" och stoppade kakkartongen i lådan för små lådor som man kan slå in presenter i. Inget kan, som sagt, förfaras.
Kakan däremot trodde jag skulle förpassas till den sällan använda kompostpåsen, så snart jag lämnat huset. Men då hade jag glömt vem som är min mor.
"Vet du vad jag gjorde med den där kakan?" undrade hon när jag pratade med henne i telefon några dagar senare. "Jag körde den i mixern och sen hällde jag den i muffinssmeten. Det blev inte så dumt faktiskt!"
"En ska inte öschla me gussgåvera."
Det betyder att man inte ska kasta mat, en makaronipudding kan ätas i tre, fyra dagar om det finns kvar av den. Hallon och vinbärsbuskar ska plockas rena från bär, liksom äpple- och päronträd ska plockas rena från frukt. Lingon, blåbär, hjortron och svamp ska inte lämnas att ruttna i skogen utan fraktas hem i tio-liters hink på tio-liters hink. Guds gåvor tas tillvara.
Även om jag vansläktas så till den grad att jag varken plockar bär eller svamp och faktiskt slänger mat ibland, svider det att se alla citroner som förfars på trädet på gården mitt emot vår lägenhet i Palma.
Vid hemresan från det senaste besöket där, köpte jag med mig något som i taxfree-butiken kallades för mandelkaka. Den tog jag med mig när jag åkte och hälsade på mina föräldrar. Befriad från sitt emballage visade sig den där "mandelkakan" vara en ganska underlig figur. Den liknade inte alls de mandelkakor jag köpt på bagerierna i Palma.
Mellan två pappersliknande (och papperssmakande) rån fanns en stenhård massa av mandel och honung. Vi försökte skära bitar av kakan medan den var kall men det var omöjligt. Vi värmde kakan i micron för att det skulle gå lättare. Det gjorde det inte. Min pappa dömde ut kakan som oätlig och för ovanlighetens skull var jag benägen att hålla med honom. Min mer diplomatiska mor konstaterade att det "var märkligt vad man får vara med om i livet" och stoppade kakkartongen i lådan för små lådor som man kan slå in presenter i. Inget kan, som sagt, förfaras.
Kakan däremot trodde jag skulle förpassas till den sällan använda kompostpåsen, så snart jag lämnat huset. Men då hade jag glömt vem som är min mor.
"Vet du vad jag gjorde med den där kakan?" undrade hon när jag pratade med henne i telefon några dagar senare. "Jag körde den i mixern och sen hällde jag den i muffinssmeten. Det blev inte så dumt faktiskt!"
Kommentarer