Själen har man av och till
Själen har man av och till
Det är en av mina favoritrader i Wislawa Szymborskas poesi.Det är ju så det är: själen sveper fram och tillbaka, in och ut ur livet. Ibland har man den, oftast inte.
Jag funderar på de där sällsynta tillfällena när man har själen och försöker sätta ihop en lista. På resor oftast, upptäcker jag. Det är liksom lättare att se den när man inte går sina vanliga upptrampade stigar och stirrar ner på sina egna fötter. Fast något exempel måste det väl finnas på själens närvaro i vardagen också, men just nu kan jag inte komma på något.
I Szymborskas dikt beskriver hon de tillfällen då själen väljer att gå någon annanstans.
Sällan bistår den oss
i sådana tyngre sysslor
som att flytta undan möbler,
kånka på väskor
eller långväga gå i för trånga skor.
När blanketter ska ifyllas,
eller kött hackas,
har den oftast fridag.
Som om det är själen som väljer att vända sig ifrån oss från tid till annan, ganska ofta verkar det. Och så är det kanske. Fylla i blanketter och bära möbler är inte av intresse för en själ.
Särskilt frånvarande är själen vid dammsugning och om morgnarna, åtminstone min själ. Att dammsuga är det absolut tråkigaste av alla tråkiga hushållssysslor. De andra kan man oftast mildra med att lyssna på en ljudbok medan man gör dem men eftersom dammsugaren ger ifrån sig ett tinnitusbringande tjut låter det sig inte göras här.
Och morgnarna ska vi inte tala om. De är bara vidriga, punkt slut.
Jag undrar om det ändå inte är vi som stänger själen ute vid de här tillfällena. Hur skulle en själ kunna ta sig in hos någon som är så vresig och vrång som jag när jag snubblar över dammsugarsladden, eller när väckarklockan ringer. Alla själens ingångar är stängda med järnjalusier. Det är som om jag inte ville ha in den. Kom inte hit och invadera mig, själ.
Men den gångna veckan har solen letat sig upp över horisonten redan vid halv åtta tiden på morgnarna och lyst mig i ögonen. Själen sipprar in genom någon obevakad springa, tränger sig in.
Det är en av mina favoritrader i Wislawa Szymborskas poesi.Det är ju så det är: själen sveper fram och tillbaka, in och ut ur livet. Ibland har man den, oftast inte.
Jag funderar på de där sällsynta tillfällena när man har själen och försöker sätta ihop en lista. På resor oftast, upptäcker jag. Det är liksom lättare att se den när man inte går sina vanliga upptrampade stigar och stirrar ner på sina egna fötter. Fast något exempel måste det väl finnas på själens närvaro i vardagen också, men just nu kan jag inte komma på något.
I Szymborskas dikt beskriver hon de tillfällen då själen väljer att gå någon annanstans.
Sällan bistår den oss
i sådana tyngre sysslor
som att flytta undan möbler,
kånka på väskor
eller långväga gå i för trånga skor.
När blanketter ska ifyllas,
eller kött hackas,
har den oftast fridag.
Som om det är själen som väljer att vända sig ifrån oss från tid till annan, ganska ofta verkar det. Och så är det kanske. Fylla i blanketter och bära möbler är inte av intresse för en själ.
Och morgnarna ska vi inte tala om. De är bara vidriga, punkt slut.
Jag undrar om det ändå inte är vi som stänger själen ute vid de här tillfällena. Hur skulle en själ kunna ta sig in hos någon som är så vresig och vrång som jag när jag snubblar över dammsugarsladden, eller när väckarklockan ringer. Alla själens ingångar är stängda med järnjalusier. Det är som om jag inte ville ha in den. Kom inte hit och invadera mig, själ.
Men den gångna veckan har solen letat sig upp över horisonten redan vid halv åtta tiden på morgnarna och lyst mig i ögonen. Själen sipprar in genom någon obevakad springa, tränger sig in.
Det verkar som
att liksom vi av den
har den av oss
någon sorts behov.
Kommentarer