Clark Kent

- ett tevetips. 

Fram till och med den 31 maj visar SVTs Öppet arkiv (En guldgruva för en sådan som jag som liksom fastnat i tevemediets forna glansdagar) serien Clark Kent.  Den handlar om ett gäng relativt etablerade herrar i begynnande medelålder som mer eller mindre av en slump återförenar sitt gamla rockband från studietiden och åker ut på en liten sommarturné och spelar 50- och 60-talsmusik med viss framgång. Till sin närmaste omgivnings förfäran.

Serien visades 1988. Jag hade ännu inte hunnit fylla 13 år och älskade den. Jag såg alla avsnitten, repriserna också (På den tiden kunde man ju inte titta på programmen så ofta man ville), jag lånade Magnus Linds böcker som serien baserades på och läste dem. Att jag var så fascinerad av ett gäng gubbars medelålderskris vid knappa 13 tycker jag, så här i efterhand, är en aning...obegripligt. Men när jag såg om serien förra gången den låg ute på Öppet Arkiv insåg jag att jag kom ihåg flera av replikerna från 1988. Så stor var den tydligen för mig.

Gösta, huvudpersonen och initiativtagaren till återföreningen döper bandet till Clark Kent, den lite beige mannen som kliver in i en telefonkiosk och klär om till superhjälten Stålmannen. Han tycker att det passar på dem, de någorlunda välartade skrivbordsmännen som plötsligt svidar om och blir till läderklädda rocksångare.
   När jag ser serien i dag slås jag av skillnaderna i tidsandan. "Gubbarnas" familjer och vänner blir som sagt förfärade över deras tilltag. Att vid 40 år ge sig ut och spela rockmusik! "Är det inte väldigt barnsligt?" och "Socialt självmord" är några av kommentarerna. Att vara barnslig, förstår man, är riktigt illa. Det bästa man kan göra är att skaffa sig en seriös karriär. Många oroar sig för att den framgångsrike bankmannen i gänget helt ska ödelägga sin lysande karriär i och med det här rocktramset.
  I dag tror jag att en bankman som spelade i ett rockband på fritiden skulle ses som en ganska kul och mänsklig typ. Skulle någon berätta vid fikarasten att hen spelar i band skulle nog majoriteten av arbetskamraterna säga. "Men gud vad kul!" Det skulle hur som helst vara ont om dem som ropade "socialt självmord".
  Det har blivit okej att vara lite barnslig. Detta trots att vi lever i en ganska allvarlig tidsanda, redan innan det här med corona bröt ut. Det är inte som på 90-talet när ingenting fick betyda något eller vara viktigt. Nu är det mycket som är viktigt, själva planetens fortlevnad inte minns. Människors lika värde är viktigt. Det kallas lite spefullt för den politiska korrekthetens tidevarv av vissa. Men barnslig får man vara.  I alla fall i så måtto att det är okej att leka lite, på fritiden åtminstone.

Clark Kent-gubbarna dansade en sommar och sedan kom "verkligheten" i fatt dem. Det som tydligen ansågs verkligare än att spela gamla dängor från 50-talet. Verkligheten, den kan ju se ut på många sätt. Men det är ett annat inlägg. Clark kentarna verkade hur som helst att tycka att deras verklighet var rätt okej, trots allt.