I telefonkiosken

Apropå att gå in i telefonkiosken

En gång när jag var 13 år cyklade jag fyra kilometer till en gammal telefonkiosk och ringde till en kille jag var kär i. 

  Jag hade en gammal rostig damcykel som lät som den skulle skära ihop för varje tramptag. Skvärg, skvärg, skvärg, lät det om den. 

   Telefonkiosken var blå och och utplacerad av det som då kallades Televerket. Själva telefonen var grön med svart nummerskiva. Luren satt ordentligt fast i telefonen. Det här var en sömnig liten by, eller snarare en före detta by, glansdagarna låg bakom den, och vandaler som saboterade telefonkiosker hittade inte hit. Det fanns två moderniteter här, telefonkiosken och en tämligen nymonterad busskur i stål. Båda företeelser som pekade ut och bort från den här lilla före detta byn. 

   Jag stoppade min femtioöring i myntspringan och slog det där numret som jag rabblat som ett mantra i flera veckor, som en magisk ramsa. Tre signaler gick fram och sedan svarade Hans pappa. Jag hängde genast upp luren i sin klyka. 

  Att jag lade på hade inte något att göra med att det var Hans pappa som svarade. Jag hade lagt på om det var Hans mamma, Hans eventuella syskon, hunden. Eller herre gud hjälp, Han själv. Jag hade inte haft för avsikt att PRATA med honom. Det var inte det som var grejen. Det är lite oklart vad som var grejen. 

   Men jag cyklade hem de fyra kilometerna (Skvärg, skvärg, skvärg) med kolsyrearmar och dunkande hjärta. 

   Det är också lite oklart varför jag cyklade de där kilometerna över huvud taget. Det här var före mobiltelefonernas och nummerpresentatörernas tid och jag hade varit lika hemlig och anonym om jag hade ringt det där ickesamtalet hemma. Men jag antar att det var en del av något slags äventyr.